Ett stenkast från Fyndet

Kommer ni ihåg Postens slogan på 90-talet? Var det 90-talet? För inte var det väl än längre sedan?

Nåväl, mitt i allt mitt röjande hittar jag förstås en mängd brev. Prydligt buntade antingen per avsändare, eller per mottagningsår. Det gick lite i vågor det där hur jag arkiverade.

Tydligt är i alla fall att brev från gamla pojkvänner var arkiverade per avsändare. Det var väl tur det, kanske. Eller lite roligt i alla fall, för det gjorde det ju lättare att hitta dem. Inte för att det är såå många, men ändå. Nu sitter jag med breven från en av dem. En speciell.

Jag har ju tyvärr (??) bara hans brev. Det hade varit lite intressant att se vad jag skrev till honom. Han kanske har dem kvar? Eller nja, kanske inte. Det är väl inte en mänsklig egenskap generellt sett att spara allt som kommer i ens väg. Det är ju det som är mitt dilemma nu när jag ska flytta. Att jag har sparat så mycket. Ooops, åter till ämnet. Nåväl, hans brev är fulla av gullig ord. Ibland när jag läser blir jag alldeles rosig om kinderna. Det är lite mysigt.

Apropå brev - visst är det väl lite sorgligt att våra barn inte kommer att kunna göra vad jag gör - dvs. grotta ned sig i en bunt kärleksbrev? Eller kompisbrev? Jag har alla mina brev från året i USA sparade i en låda. Alla brev syrran och jag fick Poste Restante när vi var på vår jorden-runt-resa sparade. Brev från brevvänner (har man sådana nu för tiden - mailvänner?) där jag förvisso gallrat hårt, men ändå har några kvar. Är det kanske bara jag som är nostalgisk? Och lite mossig? Som inte hänger med i svängarna vad som "gäller"? Jag tycker ändå att det är lite tråkigt att kulturarvet med brev försvinner. Men det är jag det.

Har du fått ett brev som gjort dig glad nyligen?


.

Hittade denna nyårsummering hos -ME-, och jag kopierar rakt av. Frågorna alltså :) Jag har faktiskt förberett några inlägg om bokslut för 2009 mer i löptext, men kunde inte motstå att svara på denna oxå. Välkommen att knycka vidare. Kul om du i såfall lägger en kommentar om att du gjort det, så jag kan gå in och läsa dina svar!

Vad gjorde du 2009 som du aldrig gjort förut?
Gick igenom en skilsmässa… Tog ett par mycket stora beslut.

 

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2010?
Nja, det har varit si och så med det. Men löftet för 2010 ska jag hålla!!!

 

Fick någon i din närhet barn?
En fb- och bloggvän, tillika fd granne, men ingen i min omedelbara närhet.

 

Dog någon i din närhet?
Nej, tack och lov.

 

Vilka länder besökte du?
Frankrike, när E och jag besökte mina föräldrar. På programmet för 2010 står Frankrike igen, och så Skottland. Åtminstone.

 

Vad skulle du vilja ha 2010 som du saknade 2009?
Sinnesro (den saknades typ från maj…)

 

Vilket datum kommer du att minnas från 2009?
2 maj. Lär jag aldrig glömma. Likaså 15 maj, 13 juli och 3 september.

Och så ett positivt datum - 21 november.

 

Vad var det största du åstadkom?
Att jag tog mig igenom denna kris i livet med förnuftet i behåll.

 

Vad var ditt största misslyckande?
Att en hel vår passerade utan att jag förstod vad som höll på att hända.

 

Vems beteende förtjänade att firas?
Mina nära vänner C och U, som inte ryggade tillbaks för allt jag vältrade över dem. Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

 

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Pass, tar jag i annat forum.

 

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Hur mycket pengar har man på fp.. Vägen tog de, helt klart. Vart är frågan.

 

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexhalterad?
Har nog inget sådant moment under 2009, tror jag. Har inte känt mig så värst exhalterad under året, får jag väl tillstå. Lite mer mot slutet, möjligtvis :)

 

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2009?
Har nog ingen som direkt kommer att få mig att tänka på 2009. Jo, skulle vara Over the rainbow i Israel Kamakawiwo’Oles tappning från Meet Joe Black. Den gick varm i maj och juni.

 

Bästa filmer 2009?
Har inte sett så många filmer, men ettan i Millenium-trilogin gillade jag, och räknar med att se 2:an och 3:an inom kort.

 

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Tänk. Lyssnat. Förstått. Sett framåt. Men det tog sig på slutet.

 

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Ältat. Fastnat i det gamla.

 

Favorit-TV-program?
ER. DH. Lite enkelspårig är jag, men så får det bli. Det är inte mycket annat jag ser på tv, så något kul ska man väl ha.

 

Vilken var den bästa boken du läste?
Bästa vet jag inte, men några som fått mig att tänka är Familjens projektledare säger upp sig (Gunilla Bergsten) och Skilsmässa Om barn och föräldrar (Kristina Hofsten & Malin Alfvén)

 

Vad gjorde du på din födelsedag?
Minns inte direkt, mer än att jag blev firad av man och barn på morgonen, och att mannen och jag var ute och åt på Edsbackas Bakficka/Bistro ihop med E.

 

Hur skulle du beskriva din stil 2009?
Först jeans och amningströja. Sedan jeans och tenniströja. Aptrist.

 

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Det vet jag inte. Var nog precis på gränsen där ett tag.

 

Vem saknar du?
Pass

 

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Vet inte om jag ska vara så öppen här på bloggen, men om h*n läser så förstår h*n vem det rör sig om. Och så Anna då, min psykolog. Mycket insikt i mina besök hos henne.

 

Lärde du dig något nytt under 2009?
O ja. Mer än jag kanske velat, men med facit i hand har det varit en sjuhelvetes resa som givit mycket ny insikt om det mesta, känns det som.

 

Vad vill du lära dig under 2010?
Vad jag vill lära mig? Att få flyt i dagarna som förälder med barn på halvtid.

Ta jägarexamen. Komma till insikt.

 

.

Sultans of Swing.

Minnena väller fram. Häftigt hur man kan associera till musik.

Om du har Spotify kan du lyssna här Dire Straits sultans of swing


.

H är på övervåningen och bygger med kaplastavar – hans favoritsysselsättning jäms med legobyggen. Det är frid och fröjd, och jag hör honom sjunga lite för sig själv.

 

Rätt vad det är hör jag att bygget rasar. Med besked. Måste varit ett stort bygge. En enda liten stav som hamnar på sniskan, och hela baletten går åt pipsvängen. Väntar på utbrottet.

 

Jag behöver inte vänta länge för i nästa ögonblick flyger kaplastavar nedför trappen. Swosh, jag hör hur de susar nedför trapplisten. En efter en skickar han iväg dem. Så blir det tyst. Jag funderar på vad jag ska göra. Går upp, och vid toppen av trappen, i hallen, sitter H på golvet och gråter. Jag sätter mig bredvid honom. Inga ord. Bara en kram. H tar emot kramen. Min tröja blir våt av H’s tårar. Stora tårar som droppar en efter en ned på min axel. Vi pratar lite om de dumma stavarna som inte vill ligga still. Om en enda som förstörde för alla andra.

 

Vi pratar om att ibland finns det människor, där en enda förstör för alla andra. Hur ledsamt det är, men hur svårt det kan vara att göra något åt det. Att man ibland måste acceptera och göra det bästa av situationen. Jag sa inget om att han skulle skärpa sig och sluta kasta stavar. Jag sa att jag förstod att han var arg och ledsen över det raserade bygget. Att det var ok att bli ledsen, och kanske lite galen. Jag gav en kram till och gick.

 

Stavarna fortsatte att vina genom luften. Jag tänkte att han snart skulle ge sig. Hör steg i trappen. Tystnad. Sedan ”mamma, kom och titta”. En mur av stavar mötte mig i hallen. Alla stavar som fått möta sitt öde i nedre hallen var prydligt staplade till en mur. En mur som vi segment för segment sedan kunde stoppa ner i kaplalådan.

 

Ingen konflikt. Inget bråk. Bara en mur. Men inte mellan H och mig.

.

Ett par foton från vårt julfirande

.

Ännu en milstolpe som ska passeras under "första året". Jag är tacksam att det är hos mig barnen firar jul. Jag vet inte hur det skulle gått annars. Jo, det är klart det skulle gått, det måste det ju som allt annat, men det hade varit tungt. Otroligt tungt. Det är ändå jobbigt idag. Det känner jag redan nu, en stund in på förmiddagen. Julen som är en så specifik familjehögtid. Julen som jag alltid det gått har firat ihop med min syster, mina föräldrar, den äldre generationen, och så de senaste 8 åren med man och svärföräldrar, plus barnen. Något fattas mig. Den hela familjen. Jag sörjer den hela familjen idag. Gläds åt att jag får ha min "stora" familj runt mig, men den lilla, kärnfamiljen, den sörjer jag. Eller snarare konceptet. Kalla mig gammeldags...

Jag vet inte hur barnens pappa känner det idag. Vi har inte pratat om det. Men visst måste det vara tungt för honom också. Eller deras farmor och farfar - vad tänker de en dag som denna? Våra barn är deras enda barnbarn. Egentligen skulle jag önskat att vi kanske hade kunnat tänka bort allt annat idag, och firat tilllsammans. På något sätt. Kanske en annan jul? Barnen får fira två jular - på annandagen är det dags hos deras pappa. Tills dess önskar jag O och hans föräldrar en God Jul, mitt i allt.


-

och ett riktigt Gott Nytt År!

Jag kan ju inte skryta med att ha uppdaterat bloggen speciellt flitigt sista tiden, men det har varit annat som upptagit min tid :)

Nu blir det nog däremot en mer avsiktlig paus ett par dagar där tiden istället ägnas åt att fira jul med familj och vänner. Barnen är hos mig över de närmsta juldagarna, för att sedan fira lite med sin pappa, och dessutom passa på att uppvakta Farmor och Farfar på deras 50-åriga bröllopsdag. Grattis Farmor och Farfar om ni läser detta!

På återseende!


.

Jag har som jag skrivit om tidigare hittat en gammal bok som jag fått ögonen för igen. Det började med att jag dök på den relativt oplanerat, men jag tänkte jag skulle kika i den i alla fall. Den har fått vara framme sedan dess. Tittar i den mer eller mindre dagligen. Ibland lite mer ytligt, men vid några tillfällen har jag kunnat dyka djupare och fokusera lite mer än i övrigt. Den är inte helt lättillgänglig, men den växer varefter jag kan ägna tid åt den.

Minns den som sagt ganska väl sedan sist - men den visar även sidor och egenskaper som är nya för mig. Så gott som allt är roligt, intressant, och värt att fördjupa sig i. Allt som kommer fram är inte helt lätt att tolka, men jag hoppas det ger sig med tiden. Ibland får man försöka läsa mellan raderna, ibland är det som står så självklart, och vissa delar får jag nog läsa igen för att riktigt förstå. Det verkar som att det kommit fler delar av serien sedan den släpptes - spännande!

Nu får jag dock pausa från den ett tag; julen står för dörren, och då är det inte fokus på böcker. Helt kan jag nog inte slita mig; någon liten sida hinns nog med även om det är barn och familj som får ta tid under veckan som kommer.


.

Denna dikt har jag hört förut, och blev idag påmind om den av min vän A. Kan inte låta bli att delge er. Den har förstås absolut INGEN koppling till mig närstående personer...


Bosse sex år

Bosse är sex, skall man vara ärlig,
Är han just nu helt rysligt besvärlig.

Och mamma hon undrar; vad är det som hänt?
Han är så besynnerligt inkonsekvent

Han var så ordentlig förra året,
Vek ihop sina kläder, kammade håret.

Nu är han fumlig, glömsk och slarvig.
Längta till skolan för ”lekis är larvig”.

Ena dan är han glad och yster,
Andra dan bara tvär och dyster.

Ena dan länsar han faten,
För att dagen därpå bara peta i maten.

Och plötsligt är alla kläder för korta.
Han har blivit så lång. Babyhullet är borta.

Men ibland mellan honom och mig helt privat,
Blir han åter en kelig krabat.

Han är sällskaplig, pratsjuk, leker med ord
Han frågar om allt mellan himmel och jord.

Han trivs med att måla, rita och snida
Och dansa, hoppa, cykla och skida.

Att få leva ut överskottsenergin
Är en sexårings bästa lekterapi.

Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
En sorts lillpubertet kan man nästan tänka.


.

Ur min digitala minnesbank, men utan referens till vem som yttrat dem initialt (eftersom det tyvärr inte finns sparat)

"En tanke tänkt många gånger tenderar att bli verklighet."

 

"Vad som händer i livet är INTE det viktigaste. Utan hur du väljer att reagera på det som händer."

 

 

.

H och jag har varit ovänner idag. Till den grad att han ville sova hos sin pappa. Det fick han. Men det känns i magen. Rejält. Han är ju faktiskt bara 6 år. Full med energi och bångstyriga tankar, och säkert viss förvirring av vår situation. Han tänder på alla cylindrar när något bär honom emot. Nu för tiden kan jag i de flesta fall hålla mig lugn när detta händer, men idag var det en serie av omständigheter som gjorde att jag fräste tillbaks. Med besked. Det slutade inget vidare. Gråt. Både han och jag. Känns fruktansvärt. Innan han gick försonades vi i alla fall lite. Låååång kram. Lite tröstande blev det sedan när jag hittade följande dikt av Harriet Jancke


Sexårslandet

Sexårslandet är gränsernas land
där skratt och gråt ligger nära,
och ilskan är en hemsk krokodil
som sitter på axeln och skriker.

Där tandlös är väntan på nästa tand
men också hopp om flera att lossna.

Så skickligt med kroppen
kliva och klättra i stor balans
för att sedan, stillsamt, trilla av stolen.

Där stor i alla fall är liten
och liten måste vara stor
men störst det är alltid de vuxna.

Att veta så säkert med fotens stamp
fast osäkert fladdrar i magen,
och att kunna så pass
att jag ser att jag inte kan.

Där tanken lyfter i puffande moln
som hakas till storslagna mönster,
och talat är sagt med knorr och förstånd
- i mungipans krök lurar Bellman!

Där bokstäver lever ett eget liv
bakfram och lutande stora,
och stoltheten tindrar i ögonens djup
fast munnen talar om dåligt och fult
i självkritisk, bottenlös svindel.

Jo, 6-årslandet är gränsernas land
utstakat olikt och lika,
för 6-årsbarnet att prövande gränsöverskrida
i hopp, från sida till sida,
med stöd av bara en hand!


.

Ibland är det en fördel att jag inte kommer isäng i tid (hm, undrar vems fel??) på kvällarna. Idag när jag vaknade visste jag t.ex. att det skulle vara massa snö ute, eftersom det snöade när jag la mig (ja, jag sa att jag la mig sent..).

Killarna var helt till sig, och Ebba tittade förundrat.

1,5 timmes promenad i snöyran gjorde gott för själen, var vackert för sinnet, och inte helt fel för kroppen i övrigt.


.

För 25 år sedan var jag 18. 18 och nyfiken på livet. Gick på gymnasiet och hade ingen aning om vad jag skulle göra om 5 eller 10 år. Förutom studier spenderade jag fritiden med skytte och kompisar, och pojkvän. Jag ville bli arkitekt, men förutom det fanns det inga konkreta mål på horisonten. Än mindre visste jag vad jag skulle göra om 15 år, 20 år, eller 25 år heller för den delen.

Med facit i hand kan man konstatera att jag

·        hösten 1989, 5 år senare, gav mig i kast med Matematikekonomilinjen i Karlstad. Tack vare vännen B, som var extremt disciplinerad, tog jag mig igenom de två första åren av EMMA med hedern i behåll (?) och overallen på. Hann med 1 år som sexmästare i linjeföreningen. Av arkitetkplanerna blev intet, och inte heller av de 3 år jag precis avslutat på Televerkets internutbildning.

 

·        hösten 1994, 10 år down the road, befann mig mitt i slutskedet av studier till ekonom. Hårt pluggande och tentor varvades med kvällar på Kåren, både som gäst och personal (inte samtidigt dock..), och festresor runt landet. En hel del tid ägnades åt AIESEC, som sedemera tog mig till Kenya under 3 år. Jag hade 2 olika boenden i Karlstad, och hade hunnit med ett års studieuppehåll sedan -89 för en tur runt Asien och Australien/Nya Zeeland ihop med lillasyster efter att högskolestudierna påbörjades.

 

·        hösten 1999, 15 år har passerat, jobbade häcken av mig för att konvertera gamla Scalainstallationer till Y2K, som det så fint hette. Hade varit åter i Sverige ca 1 år efter mina 3 i Afrika. Jobbade för att jag inte hade någon att komma hem till, och hade ingen att komma hem till eftersom jag jobbade så mycket. Typ moment 22. Eller något. Började fundera på om det var dax att "få ordning" på livet.

 

·        hösten 2004, wow 20 år har försvunnit som inken tinken, är H drygt 1 år, och lillebror till A, då knappt 2. O och jag har gift oss, och köpt hus i Väsby. Jag börjar jobba, och dagarna består av, som för alla andra småbarnsföräldrar, ett pussel utan dess like. Dagis, veckohandling, planera veckorna, fixa middag, och någonstans däremellan umgås i familjen och med vänner. Inte alltid en lätt kombination, men det flöt på ganska bra, tyckte jag. Vi semestrade och renoverade. Lite lagomt av det sistnämnda.

 

·        hösten 2009, och ett kvarts sekel är som bortblåst, är livet upp och ned. A och H har fått en lillasyster, som under hösten når 1 år och är familjens prinsessa. Jag är föräldraledig och försöker få ordning på en kaosartad vardag där "vi" inte längre finns. Det är jag och barnen nu. Pojkarna bor hos mig halva tiden, och andra halvan hos sin pappa, 5 min bort. E bor lite mer hos mig och lite mindre hos sin far, men verkar glad och nöjd. Huset, nr 2 och det som skulle se barnen växa upp, ska säljas, men när? Måste börja jobba, men hur? Vart ska jag bo? Var får vi dagis, och när? Hur ska saker och ting fixa sig? Vad ska hända? Hur ska killarna ta det? Hur ska det bli nu? Svaren återstår att se, men i nuläget vet jag att det fixar sig. På ett eller annat sätt. Kaoset som varit ligger i bakgrunden, men är inte framträdande. Jag känner hopp för tiden som kommer.

25 år på ungefär lika många rader. The fast lane. Så mycket annat döljer sig bakom raderna. Människor som står mig nära har gjort storartade insatser under sommaren och hösten. Insatser för att min värld inte skulle rasa helt. Insatser som gör att jag står på benen idag. Som gör att jag ser framåt och inte ältar, inte så mycket nu som tidigare i alla fall. Som uppmuntrar mig i det som händer nu. Saker som händer nu som får mig att må så bra. Jag har ingen aning om vart de leder. Jag hoppas att vi som är delaktiga i det som händer nu kan finna en väg tillsammans, åt något håll. På något sätt.

Hur har dina senaste 25 år sett ut - på 25 rader?


.

Vet du vad du gjorde den 7 augusti 1998? Det var då amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-Salaam bombades. Jag skulle varit hos en kund ett kvarter österut från ambassaden, men de ringde dagen innan och bokade av. Så istället var jag 4 km norrut, på kontoret, och vi trodde en bilbomb briserat utanför kontoret. Så stark var explosionen. Det tog inte många minuter, så välde det fram folk på gatorna utanför. Vi visste inte varför. Vi hade ingen aning förrän vi kunde prata med släkt i Sverige senare den dagen. De hade sett på CNN. I Nairobi var CNN's sändningar släckta under dagen.

Hur är det med nine-eleven? Vet du var du var då? Såg du utsändningarna direkt? Eller 28 februari 1986? Då åkte jag skidor i Norge. L hade varit i receptionen för att kolla vädret, och kom upp och sa att Palme var skjuten. Vi förstod nog inte att han var död först. Vem ville mörda Sveriges stadsminister liksom?

Kommer du ihåg din 15-årsdag? Känslan av att äntligen få gå på barnförbjuden bio (för back in those days var det här med video inte så vanligt - skulle man se något annat än tv 1 och 2 så var det bio som gällde)? Eller 18-årsdag, och allt vad det innebär med körkort, rösträtt, etc?

Dagens då barnen föddes, eller när du gifte dig? Dumma frågor, se två sistnämnda lär man ju minnas om man varit med om dem.

Lång väg för att hamna på Lucia för 25 år sedan. Natten till Lucia. Det är idag det. Det var en onsdag (just det minns jag inte, men här får man hjälp). Den kvällen, och natten minns jag mycket väl. Jag var faktiskt i skolan. Hela natten. Fast det är mest en bisak. Att jag var i skolan. Jag träffade någon som kom att betyda mycket. Då. Det har som sagt gått 25 år, och mycket har förändrats. Ibland händer saker i nutid som har en relation till dåtid. Undrar om det går i 25-årscykler?


Vad har du för dagar du minns?


.

Idag har jag bakat lussebullar. Det gick ganska bra. Fast vete tusan om formen är barnvänlig?





.

längta

verkligen åstunda något, ofta under en längre tid; verkligen se fram emot något (roligt)

 

sakna

känna sorg eller längtan (för något eller någon man tidigare hade)

 

(båda definitionerna kommer från Wiktionary)

Just nu känner jag en längtan efter en nygammal bekantskap, medan min saknad efter det som varit mer är som något fint jag vill spara undan. Jag kan stundtals känna saknad över det som var, men jag längtar inte efter det.


.

Norpat från min vän –ME- har jag gjort med denna!

 

Dagens

 

• inspiration: känner mig nog inspirerad bara för att jag är på så himla bra humör

• look: jeans och en tröja som jag är innerligt trött på. Måste shoppa lite tror jag bestämt

• inköp: ska ske om en liten stund, då det som behövs för lördagens glögg ska fixas

• arbete: 2,5 h hos kund, 2,5 h adm på kontoret

• musik: Nina Ramsby och Erik Hassle, inte samtidigt dock

• frustration: ingen alls!!!

• middag: ingen koll - är ensam ikväll eftersom barnen är hos sin pappa. Då blir det alltid lite si och så med middag. Inga rester finns i kylen heller.

• habegär: något som finns någon annan stans... Plus kaffepuckar till min nyinköpta Martello

• borde: inget vad jag kan tänka på - förutom att planera julklappsinköpen

• slut: lite ögongodis med ”snickarn”, och ett sent samtal...

Hur ser din Dagens ut?

.

Jag viill stuva undan helgen som gick i en liten låda som går att plocka fram när det känns jobbigt i vardagen.

Jag vill låta helgen som gick, oavsett vad den för med sig i det långa loppet, visa för mig att det finns lycka där ute.

Jag hade, som ni förstår, en lycklig helg.


Hade du en lycklig helg?



.

• att dansa lite till Norah Jones med E på fredagsförmiddagen. Båda fortfarande i pyjamas. Vi myser och njuter av en härlig stund. Hon är min ögonsten.

• killarna, mina kaxiga, mjuka, goa, envisa killar, som jag får se på måndag igen

• tända ljus, röda tulpaner på bordet, lite julstämning. En fin dag ute. En fin dag inne.

• lunch med goda vännen U och middag med lillasyster och hennes barn.

• alla omtänksamma vänner och familj, verkliga och här på nätet, som bryr sig och tänker på mig.

• något nytt ..

Hoppas ni alla får en fin helg med familj och vänner, kanske lite glögg, en julmarknad, julstök, och lycka!



.

 

Om jag ska vara kategorisk kan jag dela in mitt liv med barnens pappa i 3 delar. Jag skulle nog inte gjort den uppdelningen medan vi levde ihop, men nu såhär efteråt, när jag försöker se var jag står; vad jag saknar, då ser jag 3 tydliga roller.

 

Medföräldern

• Barnens pappa är en bra medförälder. Det var han innan separationen, det är han för det mesta efter separationen. Vad menar jag här? Jo, vi har i stort samma värderingar om hur vi vill fostra och guida våra barn genom livet. Vi har i mångt och mycket samma värderingar. Vi kanske inte alltid prioriterar lika, men i grund och botten vill vi ju våra barn det bästa. Jag saknar en back up när barnen spårar ur. Förut backade vi upp varandra när barnen blev "galna". Vi talade tillsammans om för barnen att det vi såg hända inte var ok. Vi kunde lösa av varandra om en av dem fick spel på en av oss. Så att den ”utsatte” kunde gå undan en stund och andas. Vi gjorde saker ihop. Vi var med och delade glädjen, och mindre glada stunder.

• Jag känner stor saknad efter O som närvarande medförälder. Vi pratar fortfarande med barnen med den andre föräldern i åtanke, och vi förstärker varandra när vi argumenterar för vuxensak, men det är inte detsamma som att göra det enade. Rent fysiskt. Under samma tak.

 

Vännen - vuxenkontakten

• Ibland blir jag galen av att bara prata med barnen och för mig själv. Jag saknar vuxenkontakten. Den vardagliga vuxenkontakten där man kan diskutera middagsvalet med samma självklarhet som man tillsammans ifrågasätter det nya taxeringsvärdet på huset och planerar semestern. Att sitta i soffan och tillsammans undra över hur folket i CSI Miami tänker. Att få lite ryggpill till Beck. Att under flera års renoveringar fundera fram och tillbaks över vitvaruval, färgkoder till hallen, och om klick-golv verkligen är ok. Det är möjligt att min olustkänsla är förstärkt fn eftersom jag är föräldraledig och inte möter alls så många vuxna till vardags som jag gör när jag jobbar (tack M för våra promenader med snack om högt och lågt, och tack lillasyster C och vän U för alla timmar ni tagit emot allt ältande!) – men jobbigt är det.

• Jag känner saknad efter O som vän. 9 år kan inte bara raderas.

 

Partnern – den man jag valde att leva med

• Sist men inte minst, men det man minst hänger ut på en blogg, är ju saknaden efter O som partner. Som äkta make. Jag ska inte fördjupa mig här. Det är kanske längtan efter det som inte blev som saknas. Inte nödvändigtvis just O.

• Det känns i alla fall underlig att 9 år fick ett så snabbt slut. Snabbt slut ur mitt perspektiv i alla fall.

Saknar du något i ditt liv?


-