Ett stenkast från Fyndet

och lite mental stimulans.

För knappt 4 veckor sedan, närmare bestämt på min födelsedag, bestämde jag mig för att ta tag i delar av mitt liv. Det liv som tog en drastisk vändning, helt oväntat, för exakt 9 månader sedan (på min födelsedag). Jag bestämde mig för att det var dags att börja träna.

Jag tycket om god mat. Jag har inget emot ett glas vin, eller ett par, i goda vänners lag. Jag har lite svårt att nobba sötsaker. Och barnens överblivna fredagsmys lockar oxå. Så om jag inte ska/kan minska ner på intaget, så måste jag öka uttaget.

Sagt och gjort - ett SATS-kort via jobbet. Hittills ser träningen ut enligt nedan. Är ganska nöjd. Förutom den fysiska biten gör framförallt yoga och body balance-passen sitt för det mentala välbefinnandet. 1 timme tänk "inåt" - det är inte ofta det blir tid för det i vardagen.

Datum	Aktivitet	Min	Sträcka
2010-02-10	Shape	60
2010-02-11	Spinning	30
2010-02-11	Core	30
2010-02-17	Shape	60
2010-02-17	Löpband	10	1,10	Gång
2010-02-18	Löpband	52	5,40	Gång
2010-02-22	Yoga	55
2010-02-22	Löpband	30	3,25	Gång
2010-02-24	Core	30
2010-02-24	Body Balance	60
2010-02-24	Löpband	30	3,25	Gång
2010-02-25	Löpband	50	5,30	Gång
2010-02-27	Body Balance	55
2010-02-27	Löpband	50	5,80	Gång + 3*jogg

Hur har du det med din träning?


.

Jag dyker fortfarande ner i avgrunden ibland. Tack och lov går det längre och längre mellan gångerna, och jag har hittat min stege som tar mig snabbare upp än vad jag lyckades med i början av det som skulle bli det nya livet. Men ändå händer det att jag dyker. Triviala saker kan få mig att tappa fotfästet. Som att se en av bandykompisarna bli påhejad av mammaochpappa. Eller en sväng på ICA på fredag em där det handlas för familjens fredagsmys. Den där familjen som består av mammaochpappa. Eller när jag läser bloggar där det planeras för sportlovsresa till Sälen, eller Thailand, med mammaochpappa. Då tänker jag att det är skit att jag inte kommer att kunna ge mina barn det, någonsin igen. Ge dem en helt vanlig dag/kväll/vecka med mammaochpappa. Ebba, som aldrig kommer att ha ett minne av att ha haft en hel familj. Fan vad jag dyker då.

Häromdagen var jag hos Anna, "min" psykolog jag har gått hos under hösten. I början en gång i veckan, men sedan slutet av förra året har det räckt med en gång var 3e eller 4e vecka. Hon förundras över hur "snabbt" jag kommit på banan igen. Snabbt? På min födelsedag var det exakt 9 månader sedan jag fick det förödande beskedet. 9 månader. En graviditet. Eller drygt, eftersom man oftast inte vet om sin lycka de första veckorna.

Till skillnad från en graviditet har det inte varit lyckliga 9 månader. Det har varit ett helvete. Ett j-la helvete. Ett helvete jag aldrig kunnat föreställa mig. Det har varit ett skitresa av många orsaker. Jag sörjer det som inte blev. Jag förundras över att jag inte förstod vad som låg framför mig. Att jag inte märkte. Att jag var så usel på att tolka signaler, som sägs mig ha sänts. Jag såg inga signaler. Var det någon som skickade signaler så var det jag. Trodde jag. Men jag fick höra att det inte "var något". Så jag trodde på det.

Jag vet inte om han träffar "någon". Så länge som barnen inte träffar "någon" så är det väl hans ensak. Men jag ser inte fram emot den dagen han står inför att introducera barnen till "någon". Jämförelser. Vad är väl en gnällig morsa mot en tjej som leker och gör allt för att ställa sig in???? F-n. Sådana tankar får mig att dyka. Det var därför jag dök häromdagen.


Vad får dig ur balans?


.

I mitt hus nu har jag två vita golv - i sovrummet och i övre hallen. Båda är undergolv med varierande bredd på springorna. Brädolv vi plockade fram under lager av linoleum eller heltäckningsmatta, lump, korkmatta, och andra intressanta lager. Takhöjden i hallen ökade med bortåt 3 cm...

Sovrumsgolvet notades och målades med vit oljefärg. Blev kanonbra. Hallgolvet har springorna kvar, och är målat med vattenbaserad färg. Blev inte riktigt lika bra, men helt ok. Har aldrig kännt att vita golv är ett problem, utan njutit av det ljus som skapas.

I nya huset är det parkett i vardagsrum, hall och alla 3 sovrummen. Frågan är vad man får göra med ett parkettgolv? Får man måla ett parkettgolv vitt? Svarta golv har jag sett, men vita? I barnens sovrum är det kanske inte så lämpligt, men i mitt rum, och i vardagsrummet. Jag är så sugen!

Täckmåla eller måla med lasyr? Eller kanske lacka med vitpigment? Tips och bilder mottages med tacksamhet!

Hur ser dina golv ut?


.

2 dagar ena veckan, och 3 dagar andra, hämtar jag barnen. Då bor barnen hos mig (plus helg, den veckan det är 3 hämtningar).

När barnen bor hos mig vill jag maxa tiden. Jag kommer till jobbet strax efter halv 9 (hm, väderberoende, februari var ju inte en optimal månad, om man så säger), och går ett par minuter före halv 4. Turerna går så att jag lämnar killarna, som själva går från parkeringen, och sedan E. På eftermiddagen är det först hämtning vid skolan, och sedan hänger killarna på och hämtar lillasyster. På så sätt slipper jag släpa henne in och ut ur bil, runt på skola, etc.

Tanken med tidig hämtning är ju förstås att få VARA med BARNEN. Att få MYSA. PRATA och göra LÄXOR i lugn och ro. Vad händer? "Mamma, får jag följa med X hem" eller "Kan jag vara med y idag - han kan följa". Ta det x2. Det gör ont att säga nej, men jag orkar inte. Jag gör verkligen inte det. Inte varje gång. Dessutom så vill jag inte. Barnen träffar sina kompisar hela dagarna. De har fritids där de leker och ses. Jag vill oxå se mina barn.

Tror det blir lättare när det blir vår och vi flyttar närmare skolan. När vi går hem. Och barnen kan gå själva till/från kompisarna. Nu är det ett jädra pådrag med kläder i lager, trångt i bilen, mörkt och j-ligt.

Nu är vi inne i en period med allmänt trots. Från de två större. Jag vill verkligen hämta tidigt och vara med barnen. Men jag orkar inte. Det är så in i hoppsan mycket tjafs. Från alla sidor. Nästan så att jag skulle vilja låta dem gå hela dagar ett par veckor. Ibland är det lättare att jobba. Men så får man väl inte säga?


Var har du ditt dåliga samvete?


.

är jag mol alena. Inga barn. Inga "bokningar". Funderar på om jag ska gå på bio. Kan man göra det själv? Vad ska jag se i så fall?


Vad gör du en ensam lördag? Om du har någon...


.

Pelargoner - jag har en liten samling om ca 12 st. Förr om åren har jag ställt undan dem på vinterförvaring, men i år har jag provat en variant. Min kompis C i Kalmar låter sina stå framme året runt och de såg jättefina ut förra sommaren när jag fick tillfälle att titta till dem. Så i år har jag låtit drygt hälften få övervintra uppe och resten fick stå på undantag i källaren. Strax dax att plocka fram dem och knipsa lite. Får se vilka som tar sig an våren på bästa sätt.


Har dina pelargoner fått krypa fram ur vinterdvalan än?


.

I början på januari gjorde jag ett försök att summera 2010, sådär lite i förskott. Publicerade aldrig inlägget då, och har gjort vissa tillägg, kursivt,  innan jag nu till slut låter er tal del av mitt 2010.


Blev inspirerad här att inte bara summera 2009, utan faktiskt titta framåt. Historia är historia, och förvisso något vi kan, och bör, dra lärdom av, men den går inte att påverka. Framåt däremot, framåt kan vi påverka!

Vad säger jag om 2010 när jag tittar tillbaks om ett år? Mitt och barnens? Mina önskningar och mål. I stort och smått, och inte helt fulltständigt.

• Vintern blev inte så lång och kall som man kunde tro när vi var i början av januari och temperaturen sjönk mot -20 vid ett flertal tillfällen - Opsi daisy, idag skriver vi slutet på februari, och inte tusan har vintern givit med sig. Kyla och än mer snö, till den grad att taken rasar in och SL står handfallna. Surprise.

• Vi sålde vårt hus till ett pris som gav utrymme att hitta nästa bostad utan att vända på varje krona - Mmm, delvis rätt. Seg budgivning och många om och men innan kontraktet var helt i hamn. Nu hoppas vi att köparna klarar sig själva efter tillträdet...

• Jag hittade ett lagom stort hus/radhus till mig och barnen. Hunnit fixa iordning har jag också - JAAA!!! Hittat har jag gjort, och betalat handpenning oxå. På precis det radhus jag ville ha. Glad!

• Jag har lagt om mat- och motionsvanor och gått ner i vikt och fått bättre kondis. Mål 1 nådde jag vid påsk, nr 2 i samband med resan till Skottland under Kristihimmelfärdshelgen och slutmålet i samband med skolstart - Har faktiskt köpt årskort på SATS, så en bit påväg är jag. Har senaste tiden lyckats få till 2, bland 3, pass per vecka.
  

• Allt praktiskt kring barnens växelboende funkar till barnens bästa

• Barnen och jag har haft en skön sommar på landet

• Jag har tillsammans med vänner gjort ett par resor både inom och utom landet

• Jag jobbade 60% under våren, och efter sommaren gick jag upp till 100%, men jobbade kortare dagar när jag hade barnen hos mig

• På jobbet ändrade jag delvis arbetsuppgifter och antog nya utmaningar

• På kärleksfronten har jag gjort nya upptäckter…

• Jag kan summera 2010 och säga att det har varit ett bra år på alla fronter!

.

Var hittar man en räknare som faktiskt räknar antal besökare? På riktigt? Statistiken på Blogg.se vad gäller unika besökare och sidvisning har ingen korrelation alls med räknaren från Susnet. Vet inte vem som är mest fel?

Fast egentligen spelar det ju ingen större roll hur många som läser det jag skriver... Eller gör det det? Jo, lite :) Det är klart det känns bra att veta att någon ser det jag skriver. Läser mina tankar jag sätter på pränt. Kanske får sig en tankeställare om det är något mer profant. Eller bara ler igenkännande när det rör trollen. Kanske blir inspirerad till ett surdegsbak? Vad vet jag.


.

.




Ser till min glädje att antalet läsare ökar med jämna mellanrum. Om du klickar på knappen ovan så kan du göra det enkelt för dig och prenumerar på mina inlägg :)


.

angående mitt bloggfokus. Förutom att jag hittat tillbaks till kategorin inredningsbloggar så har jag också hittat ett par roliga singelbloggar. Där skilsmässan ligger långt bort och inte alls i fokus i bloggen. Tjejer (någon enstaka kille) som för länge sedan gått vidare och bjuder på glimtar ur sitt singelliv och liv som deltidsförälder, utan inslag av exet. Roliga som tusan är de, flera av dem!

Det slår mig att om jag nu ska börja renovera (nej, inte om, när) så borde jag kanske städa lite i blogglistan. Vissa klickar jag bara förbi, och då kanske de ska bort istället. Lite som kläderna jag rensade ur garderoben häromdagen. De liksom ligger där, och jag ser dem, men till ingen nytta. Städa och rensa inför flytten. Fokus på rätt saker. Eller hur det nu var.


Vad sorterar du bort ur ditt liv nu när våren ligger i antågande?

.

Fram till förra våren var jag en hängiven anhängare av diverse inredningsbloggar. Sög åt mig inspiration och tips som en svamp. Bokmärkte och la till på Bloglovin. Sparade undan speciella inlägg i "bra att ha"-mappar. Förundrades över vackra hem, skrattade åt galna inredningsprylar, och önskade att jag hade samma öga för detaljer som många av er därute.

Så tog livet en ny vändning, och att följa bloggar om renoveringsplaner och -genomföranden, där lyckliga (??) par visade upp veckans bravader gick bara inte. Prenumerationerna via bloglovin låg kvar, men glättiga inlägg klickades snabbt förbi.

Jag hittade en ny genre bloggar - skilsmässobloggar. Bloggar som kunde bekräfta vilket j-la elände jag gick igenom; där jag kunde se att jag inte var ensam; där jag upptäckte att vissa har det f-n så mycket värre; där jag fick skratta, mitt i alla tårar, över min och andras situation och hantering av våra barns andra förälder. Bloggar som lät mig förstå att som jag mådde (och ibland mår) är helt normalt när livet förändras och allt ställs på sin ände. Där jag såg att vardagen som ensamförälder med "galna" barn delas med många (de flesta??) andra vv-föräldrar.

Flera utav dessa bloggar ligger fortfarande på min följa-lista, men de fyller inte riktigt samma stora behov längre. Det är skönt. Jag har fått distans, tror jag. Jag måste inte jämföra med andra. Jag måste inte få bekräftelse att mitt elände är lika/värre/bättre än andras i min situation. Samtidigt har ju personerna bakom bloggarna också kommit vidare - de flesta. De upptäcker också en ny framtid. Vissa har kommit långt, med nya partners. Där blir jag lite avis. Andra har kommit långt på andra sätt - nya bostäder, nya jobb, resor, etc. Jag har också gått vidare.

Och nu har jag hittat tillbaks. Tillbaks till alla roliga, inspirerande, lockande inredningsbloggar. Jag har ju blivit med hus, som ska renoveras, så nu är det dags igen!!! Härligt med positiva bloggar som inte ältar relationsproblem :)


Var ligger ditt bloggläsarfokus?

.

Blev hemringd från jobbet idag. E har vattkoppor. Välkomna på besök, ni som är sugna :)


Uppdatering 100224 - det var värmeutslag. Inte en endaste liten "kopp" var kvar när vi vaknade i morse... Attans. Jag hade nästan ställt in mig på att hon skulle få bli av med denna barnsjukdom som i princip varenda barn får vid något tillfälle under sina första år


.

Helt oväntat gör jag come back på Fototriss. Såg temat hos Helena inatt, men fick inga idéer alls för nya foton, och kunde inte heller dra mig till minnes äldre foton som skulle kvala in på temat.

Men så kom jag in i köket, och ser helt OVÄNTAT storebror med lillasyster i knät. De sitter och myser, lilla E är med och delar brorsans lunch. Att det är lilla E som är mitt motiv denna omgång, det är ju däremot inte fullt så oväntat....

Många fler tolkingar av OVÄNTAT finner du hos Helena på Fototriss



.

Oh no, inte en till... Jo men visst, igår efter träningen satt det ännu en bot på rutan. Helt osannolikt. 2 böter inom loppet av en vecka, plus den under julhelgen.

Orsaken angavs till felaktigt placerad p-snurra. Min snurra sitter alldeles väldigt fint i vänster nederkant. Tänkte man kanske kunde få boten annulerad pga felaktig orsak? Rätt orsak var ju faktiskt att tiden hade gått ut. Eller snarare att jag missat att ställa in snurran.

Såg i ögonvrån hur en bil längre bort precis blev lappad, så jag gick bort till vakten. En ung tjej. Funderade på om anfall var bästa försvar, eller om jag skulle säga som det var - 2 böter på 5 dagar är mer än jag har lust med. Sa faktiskt så. Plus att jag slängde in boten i julas. Och se på tusan - tjejen river boten!!!


Har du träffat på någon ängel på senaste tiden?


.

En olycka kommer sällan ensam.

Körkortet försvann på en parkering öster om stan. Upptäcktes inte förrän senare. Tänkte att jag nog klarar mig på passet ett tag.

Hem för att plocka fram passet. Hm. Det las undan i samband med visningen av huset. På ett mycket bra ställe. Hemligt som tusan. Så himla hemligt att jag inte själv hittar det.

Nu måste jag alltså beställa nytt körkort. Det går inte att vara id-lös. Foto - 150 kr. Körkort - 150 kr.

Passet får vänta ett tag. Det måste ju dyka upp. 15 mars är deadline. Sedan måste jag fixa nytt pass. Inte bara ett pass. Hade visst barnens pass där oxå. 4 * 400 kr.

Det känns som att jag spenderar pengar på fel saker för närvarande....


Har du tappat något av värde på sistone?


.

Totalt 900 kr. Inom loppet av ett par veckor. I båda fallen relaterat till aktiviteter med/för barnen. Kan man ta pengarna från barnens konton?

Ta biljett nu, betala när du åker. Jättebra! Verkligen. När man kommer ihåg att lägga kontrollappen i framrutan. Jag är så van att detta är ett betalningssätt i parkeringshus med bommar, där man inte kommer ut utan att betala, och inte behöver ha biljetten i bilen, att jag helt missade att lägga lappen i framrutan. Det blev ett dyrt bad i Uppsala.

Lång gata. Parkering tillåten på den halvan närmast bandyvallen. Kommer sent. Lilla parkeringen full. Gatan fram till skylten, från vallen sett, full. Gör u-sväng (redan där var det kanske bötesvarning?) och ställer mig sist i ledet. På fel sida skylten. En termins bandyavgift åt pipsvängen. Om det kostar 550 kr att stå på en raksträcka, utan hinder på vägen, vill jag inte tänka på vad det kostar att stå på Handikapplats (som ska vara snordyrt, definitivt).


När betalade du en bot senast? Och för vad?

.

Det är ju ett tag kvar, men snart bor jag inte längre Mitt i Fågelsången. Ska jag byta namn på bloggen? Och i så fall till vad? Eller ska jag starta en helt ny blogg? Eftersom det är ett helt nytt hus, i ett nästan helt nytt liv?

Vad tycker du?


.

Ja, "hus" per definition är det ju inte, utan en lgh, men jag säger mitt hus. Mitt radhus! Ägandeformen är ju inte primär till vardags.

 

.

Japp, för en timme sedan var det klart. Radhuset är mitt! Kontrakt påskrivet och tillträde mitten på mars. Jag är så lycklig!!!!



.

Det är mycket gnäll nu. Lite för mycket negativt, eller snarare okänt/ovisst, omkring mig för min smak, men verkligheten ser ut så nu. Här hos mig. Och hos mina närstående.

Man får ungefär 114.000 träffar om man googlar på "ovisshet". Första träffen handlar om uppsatser om Ovisshet. Jag ser ett påstående om att "ovisshet upptar människans hela sfär". Det verkar ju högst sannolikt, för så ser det ut hemma på min gata i stan just nu.

Dels är det P som var på datortomografi idag. Nu får vi leva i ovisshet fram tills P ska träffa läkarteamet på kirurgen. P har en tid, och förstås hoppas vi att de inte kallar P tidigare, för om de håller sig till den bokade tiden för konsultation kan det ju inte vara jättefarligt. Eller?

Dels är det min kommande boendesituation som är i allra högsta grad oviss. Det finns ett litet radhus som jag har haft span på sedan i höstas. Till slut kom det ut på marknaden. Visning. Budgivning. En j-la ovisshet tills budgivningen är slut. Sedan ovisshet tills kontraktskrivningen är gjord.

Slutligen (??) ovisshet över hur man ska hantera läget som involverar en person i ens närhet som man inte känner längre. Eller som man inte vet om man känner längre.

Man känner sig extremt utlämnad när man lever i en ovisshet man inte kan påverka.

Känns allt solklart i ditt liv?


.

Väntan. Inget är som väntans tider. F-n. Jag vill ha besked nu. Nu!


.

När jag bodde ett år i USA, tidigt 80-tal, var Alla hjärtans dag något som inte alls firades i Sverige. Visst hade man hört talas om det, men det var inget som uppmärksammades.

Jag kom hem, träffade X, var tillsammans några år, och så på Alla hjärtans dag, en av de första som jag kan påminna mig firades, tog det slut. Jag minns det hela som om det var igår... Då insåg han nog inte vilken dag han "valde", men vi pratade om det för inte så länge sedan, och kommenterade det med att valet kanske inte var optimalt :)

Så gott som hela 00-talet har jag uppvaktats på Alla hjärtans dag. Det är ingen jättestor grej för mig, men lite blommor och något som tarvat lite eftertanke har uppskattats. Förra året fick jag en liten digital nyckelring med foton på barnen. Kvällen firades hemma hos vänner med gott att äta och något att dricka. Minns jag inte fel serverades det nog lite bubbel. Jag var helt ovetande om vad som väntade några månader senare.

I år tycker jag att affärernas skyltning tränger sig på. Nästan hånar. Det dyker upp reklam i mailen som föreslår hjärtan i choklad, ballonger, middag på fina restauranger, barnvaktstjänst för att få kvällen fri, smycken, you name it.

Barnen frågade vad jag tror jag får på Alla hjärtans dag. Ja, svarade jag, kanske en fin teckning var av er? Nej, inte av oss, av P... Hm, ibland är de så kloka, och ibland förstår de inte alls vad separationen innebär.


Vem finns i ditt hjärta på söndag?


.

En lördag på vintern packar vi barnen och snowracers i bilarna och styr kosan mot järnvägsstationen på landet. Där möter kusin A och hennes man L upp. Med traktor. I vanliga fall för att det är lite småmysig att åka på släpet upp i skogen. Den här gången för att det var enda sättet att ta sig fram eftersom vi hade oplogad väg att passera.

I år hade syrran och jag med oss kompis U med son K, och upp på släpet lassades mammor, barn och kusin A plus hund. Eftersom det halva vägen endast är personbilar, och övriga vägen inga fordon alls, som åker, och vi nu hade en hög traktor framför släpet, fick vi otal "duschar" med snö från grenar vid sidan av vägen, och i vissa fall över vägen. Barnen skrattade högt och hjärtligt varje gång det hände; vi andra tyckte väl det var måttligt kul att få insidan av kragen full med snö..

Vårt mål är i vanliga fall vårt landställe, men då vi fått med oss fel bomnyckel fick det bli stugan kusin A huserar i. Inga backar för snowracing där, men å andra sidan hade det inte hjälpt att hamna"rätt" för med 70 cm obruten snö åker man inte snowrace eller pulka...

Väl på plats kokas det korv i traingaköket, vi får kaffe, det blir bus i snön, och så lite kladdkaka. Denna gång blev det mycket skottande för L, och all frisk luft fick Ebba att välja en tupplur. Ingen vagn på plats, så man tar vad man har - en bänk.

Någonstans på vägen hade vi, i planeringsstadiet, glömt bort, eller kanske förträngt, att vi hade 5 barn med oss på utflykten, för shoppingglada mammor hade tänkt ta en sväng förbi Lager 157 och Sernholts outlet, men det var ju bara att glömma. 4 timmar på skumpande traktorflak och pulsandes i snön kan bli förmycket för vem som helst, så vi styrde kosan raka vägen hem istället.

Har du någon vintertradition?


.

Klockan har passerat midnatt. Nu är det den 6e februari och tidsfristen för de som har köpt vårt hus har gått ut. Tidsfristen att häva köpet tack vare (på grund av) §13 i kontraktet (varför har man ens en §13??).

Vilken vecka det har varit. Eller 2 veckor faktiskt.

Förra måndagen, dvs. 25 januari, skrev vi kontrakt med de som vann budgivningen. En budgivning som i sig skulle kunna utgöra en halv roman. 10´upp, sedan 5 timmars väntan, och så 15´till. Emellanåt lyckades budgivarna höja bortåt 50 tusen, men det var nästan mer undantag...

Eftersom huset är gammalt, överlåtelsebesiktningen förespråkade fördjupad undersökning i vissa fall, och köparna är unga och gröna, så fick de till §13. Den fördjupade undersökningen gjordes med en äldre bekant till familjen och sedan inleddes väntan. Först på handpenningen. De fick inte 5 utan 8 dagar på sig att betala den, eftersom killen var på tjänsteresa och de ville ha tid att diskutera den utökade besiktningen. Sedan på ett besked.

xxx´ned ville de. Inte en chans, sa vi.
yyy´ned kunde de tänka sig. Inte en chans, sa vi.
Då häver vi, sa de. Bra tänkte vi..
Men det kom aldrig någon formell hävning. Och vi väntade. Och pratade med mäklaren, som var lika förvirrad han.

Jodå, vi vill hoppa av, sa de så sent som igår, torsdag. Men de kunde inte presera ett dokument, för han var fortfarande på tjänsteresa. Var den här sänkningen med xxx ett försök att få oss att sänka priset? En medveten strategi från början, att de skulle jobba sig upp från ett skambud, och hoppas att vi skulle ändra vår ståndpunkt mellan måndag och fredag. Inte en chans!!!

Nu har vi i alla fall fått ett mail som säger att de står fast vid sitt bud... Och nu har tiden för att häva gått ut.

Grattis till mig då! 20 maj måste jag vara ute ur huset. Om jag ska hinna städa.


.

På den gamla goda tiden, när man hade våtfilmskamera, brukade jag, om jag hade fotat något väldigt speciellt, avsluta med ett foto på mitt telefonnummer. Detta utifall att filmen skulle komma ifrån sin påse med mitt namn. Nu behövdes det aldrig, men det hade ju kunnat bespara mig endel tårar.

Idag hittade jag en liten instruktion för hur man kanske kan möjliggöra ett återseende av en borttappad kamera. Lite roligt var det allt. Och innovativt.


.

Igår eftermiddag hämtade jag barnen från skolan. Har inte sett dem sedan i onsdags morse. Det har varit pappadagar, och eftersom jag har varit bortrest har vi inte setts alls sedan jag lämnade dem i skolan förra veckan. I vanliga fall ses vi under helgen lite kort - eftersom pappan och jag hjälps åt med bandyträning och simning, där en av oss tar killarna och den andra E.

Jag vill så mycket de dagarna barnen är här. Jag vill att vi ska ha det bra. Att vi kan få mysa och ses och göra läxor och äta middag och åka till skolan och spela bandy utan bråk och tjafs, antingen mellan bröderna, eller som ett resultat av deras kiv, mellan mig och barnen. Jag vill ta till vara de 50% som är mina. Maximera. Jag längtar så när jag inte har dem, och så ses vi och det går över styr.

Det är klart att det inte är ett konstant "över styr", men de gånger det händer räcker för att få mig att känna mig otillräcklig. Jag vet att syskon ryker ihop. Been there done that. Men det är så frustrerande att inte hitta nyckeln till friden.

Sedan jag hämtade igår har det stökats med middag. Tjafs om lego. Tjat om godis. Fight om vad som ska ses på tv. Puff och knuff och tjuvnyp. Gnäll om att hjälpa till med dukning. Pip över att det ska dukas av.

Jag försöker verkligen att välja mina fighter. Jag biter ihop och räknar. Inte till 10 eller 50. Till 100. Det känns som att jag är ensam i världen om situationen. Jag vet att det inte är så. Jag vet att även där det finns två närvarande föräldrar samtidigt förekommer det. Men det känns tungt att dra lasset själv när det går över styr.

Och så ett magiskt ögonblick. Plötsligt är allt lugnt. Killarna kommer och kryper upp i soffan. Myser. Ett tyst litet förlåt. Från båda till mig. Från mig till dem. En klapp på kinden. En teckning. Jag stuvar undan de här ögonblicken, stunderna.

Nyss stod jag bredvid H's säng. Lugna andetag. Rufsigt hår. Insnodd i täcket. Nallis som huvudkudde. På golvet bredvid, i den älskade julklappssovsäcken, ligger A. Sven inklämd under hakan. Ena armen i knasig vinkel utmed ryggen. Små grymtande ljud - han drömmer. Hockeyfrillan lite svettig. Mina älskade killar. Så små. Så stora och kaxiga. Ömsom vin, ömsom vatten.


.

Mycket konstigt, bra, mindre bra. Helt enkelt mycket. Inte för mycket generellt sett. Men mycket, av olika karaktär.

I korthet:

Mitt (vårt) hus:
Försäljningen går sådär. Vi har skrivit kontrakt med köparna. Priset på huset var satt baserat på dess skick (endel att göra i källaren, dränering, etc.), och nu ska de plötsligt pruta på sitt bud. Inte aktuellt. 2:an kontaktad. Osäkerhet. Ny visning. Känns lite olustigt. Men vi har inte bråttom. Vi släpper inte huset rätt upp och ned. Inte.

P:
Vi åkte för att hälsa på P och fick inte alls träffa P som det var tänkt. Plötsligt var P inte alls sig lik, och det blev snabb färd till sjukan. Lunginflammation. Vi borde sett det komma. Inte första gången, om man så säger. Nu har P knappt 2 veckor på sig att hamna på banan igen, inför DT.

Nytt boende:
Första visningen blev inställd. Mäklaren hade missat ett läkarbesök. Idag fick jag se huset. Jag har lagt ett bud! Skicket är ungefär som förväntat, så det kom inga obehagliga överraskningar. Möjligtvis att jag fått för mig att badrummet var renoverat relativt nyligt, och därmed även stambytt, men så var inte fallet. Stambyte står föreningen för, men då måste ju badrummet renoveras. Gör helst det innan en ev flytt. Annars helt perfekt för mig och barnen! Öppen visning på söndag, innan dess vet man ju inte alls, men mäklaren ska framföra mitt bud till säljarna, förstås. Ursäkta att jag tjatar om tummar, men ni förstår nog varför :)


.