Ett stenkast från Fyndet

Åkte förbi barnens pappa igår för att lämna lite grejer. F-n att det ska göra så
ont att träffa den lilla loppan hemma hos honom. Killarna går bra (går an), men
lill-fisen... När jag skulle gå spände hon ögonen i mig och sa "Jag.Vill.Åka.Hem".

"Hjärtat, du är hemma nu. Pappahemma."
"Jag.Vill.Åka.Hem"

Vad säger man? Var tvungen att ge henne en snabb puss och kram så hon inte
skulle se tårarna.


Kommer jag någonsin lära mig att leva med den här förbannade separationen
från barnen?


.

Grattis min stora fina kille på din 9-årsdag som infaller alldeles nu! Tänk att jag
såhär dax för 9 år sedan fick upp en liten skrynklig, rynklig och alldeles otroligt
fin liten kille på min mage - min goaste lilla baby som nu vuxit upp till en stor fin,
envis, självständig, rolig, härlig kille ♥♥♥

Din första födelsedag där jag inte får vara med och fira dig med sång och paket
på sängkanten. Jag önskar jag fick vara hos dig när du vaknar på din stora dag,
men i år så funkar det inte. Prioriteringar gör att jag får vänta tills kvällen med
att ge dig mina lyckönskningar för ditt nya år. Älskar dig lilla gubbe! ♥♥♥

En dag kommer du kanske förstå.


.

"backa"
"bakom mattkanten"
"ta ett steg tillbaks"
"coola ner er!"

- snart får jag sätta upp kravallstaket mellan killarna och tvn när de spelar Wii. Det viftas frenetiskt med armar och kontroller när det är pingis, bowling, rally, wakeboard och annat skoj på gång. Funkar hemförsäkringen om rutan går i tusen bitar?


.

Min far är 300 km härifrån och blir firad brev- och telefonledes.

Barnens pappa bor 400 m bort, och blir firad av sina barn. Som eg har en mammahelg.

Det innebär att jag lite oplanerat (hade inte tänkt så långt som att han ville låna dem,
och blev liiite överrumplad idag vid förfrågan) blev ledig i morgon 14 - 18.30.

Någon som vill leka?


.

Först blev det en massa bonustid iom att det var lov förra veckan och barnen var hos mig.
Vi hade besök av mormor och morfar, och hittade på en massa kul grejer tillsammans med
dem, och min syster och hennes familj. Bl.a. Cosmonova, Vasamuseet, fint restaurangbesök.

I lördags var det dax igen - barnens pappa hade ett arrangemang på lördag kväll, och
behövde åka redan 15. Eftersom jag skulle hänga med syster och 2 barndomsvänner till
stan, och inte ville rusha hem till hans avgångstid, fick jag hem barnen redan vid lunch. Vi
hade en kul utflykt till stan med lek i Vasaparken, korv på gatan och fika. Sedan hem för
middag hos mig med hela gänget. Avhämtning idag (sön) vid lunchtid.

I morgon är det dax igen - då bor barnen hos mig eftersom pappa har ett kvällsmöte, och
jag inte vill vara "barnvakt" hemma hos honom. Eg skulle H simmat, men hans stygn i foten
måste tas bort först.

Suger åt mig av all extratid! Hade fundering på om det blir hattigt för barnen, men jag tror
inte det. Vi ses ju trots allt en hel del på den andre förälderns tid, så jag tror de tycker det
är ok. Lilla ärtan har ju inte ens vetskap om något annat än att hon bor än här, än där.


.

Nej, men en rostig skruv som gav ett 1,5 cm långt snitt uppe på foten; ett snitt som glipade 6-8 mm..

H och de andra killarna hade varit i stora bassängen på Fyrishov, medan småtjejerna och vi höll oss i den grundare delen. Rätt var det var kom H haltande, med stora tårar rullandes nedför kinderna, och blödde uppe på foten. Han hade kommit åt en frilagd skruv (trasig list) i leken, och därmed hade blodvite uppstått.

Ett kort samtal med Vårdguiden, så blev vi rekommenderade att åka och få det tillsett.

Stor eloge till Närakuten Barn på Karolinska, som tog emot snabb och smidigt, och som tog Hs rädsla för spruta och stygn på allvar. 2 blå stygn fick det bli, men läkaren tyckte inte vi skulle känna oro för stelkramp eftersom H dels följt bvc's vaccinationsprogram, och dels så befann sig skruven inomhus (stelkramp förekommer primärt i jorden). En Piggelin senare var vi hemma igen.


Hur har din eftermiddag varit?


.

Thailand och Kanarieöarna. Eller möjligtvis Egypten. Vet inte hur många av barnens klasskamrater som åker iväg på höstlovet? Men det är tomt på Fritids, av barnen att döma.

De är inte på Fritids mån-ons iaf. Vi har haft stort födelsedagsfirande i dagarna 3 och besök av mormor och morfar. Utflykt till Vasamuseet och Cosmonova. Middag på restaurang. Mys med familjen. Det går verkligen ingen nöd på barnen, men jag kan ändå inte låta bli att känna av stressen att man MÅSTE GÖRA saker på lovet. Ge barnen upplevelser.

Med 3 i varierande ålder är det inte helt enkelt att komma på något som passar. Förra året, är E var baby, var det enklare. Hon hängde liksom bara med. Nu är det mycket egen vilja på unga damen, för att inte tala om allt spring i benen och pillerill på de små fingrarna.

Nu är det dax för familjeråd. Så att vi åtminstone får 2 som får göra något de vill. E får hänga med. Hon är nog glad åt det oxå, men ändå...


Vad roar ni er med på lovet, ni som har ett?


.

Läxan v43 var att finskriva 6 ord med "ck" och sedan skriva en mening var om 3 av orden.
Älskade A skrev sina ord i skrivstil, och avslutade inlämningslappen med fråga till fröken:

"Yvonne, får jag skriva skrivstil?"

A går i 2an, och jag vet att hans handstil kommer att appelera till vilken tjej som helst i
framtiden. Handstilen och hans vackra naglar.

Ytlig? Jag? Inte alls, bara realist.


Vad faller du för hos en man?


.

100% vänsterhänta bor det i mitt hus. Tror inte det råder något tvivel om att även
unga damen är vänsterhänt. Råkar hon få pennan i höger hand upptäcker hon det
snabbt, och växlar till vänster. Överlag är hon mer bekväm med vänster hand. Lite
kul att alla 3 barnen är vänsterhänta. Det är tydligen 20% chans att ett barn ärver
om ena föräldern är vänsterhänt.


Hur är ni vridna i er familj?


.

I söndags passerade vi Pressbyrån, och utanför stod en snurr med vykort. Båda killarna stegade resolut fram och ville välja ett kort var att skicka till farmor (som förlorade farfar förra veckan).

Idag har A (går i 2an) skrivit sitt kort. Förutom frågor på stavningen vid något ord står det följande att läsa:

Hej farmor mår du
bra? Vad gör du nu.
Vi längtar efter dig.
Vi gillade farfar mycke.
med hälsningar från
x och x och x
puss och kram

Älskade A - tänk så glad farmor ska bli! Finaste kondoleanskortet i högen.

(x och x och x är förstås A och hans syskon...)



Skriv en rad - gör nån glad! (minns ni Postens slogan?)


.

2 timmar kvar. Det visste jag inte då. Då för 7 år sedan när jag låg på BB Stockholm sedan dryga timmen i väntan på att liten H skulle titta ut.

6 dagar över tiden. En fredagkväll när syster med J var, som vanligt, och hälsade på. Jag hade känningar av att något var på gång på tidiga eftermiddagen, och satte på mig TENS-apparaten vid middagstid. Tror jag.

Utanför vardagsrumsfönstret dök granne A upp i släptåg med sin väninna. De smygrökte bakom planket.

Jag vankade av och an i vardagsrummet. A, 19 månader, förstod inte mycket. Han klappade mig på magen några gånger och frågade "mamma lessen", men mer verbal än så var han inte. Sängdax. A la sig utan knot. Jag vandrade vidare. Tror nästan det blev spår i parketten.

Vid 21.30 ringde vi in. "5 min mellan värkarna - nej, nej, ni måste vänta tills det är 3 minuter". Ja, ja, och 10 min senare sa jag till O att vi måste åka in - oavsett vad personalen säger. Så sagt och gjort, in till BB Sthlm med värkar regelbundna och starka, men lite långt isär.

I hissen upp trodde jag nästan det var dax. Minnesflasher från As förlossning flaxade förbi i skallen. När jag under 2 timmar knep ihop för krystvärkarna. Hur man nu kan vara så dum att man gör det?! 8 cm öppen, "bra att ni kom nu - du verkar veta vad som är på gång" - öh, ja, jag känner att mitt barn är påväg ut...

01.37, efter några intensiva timmar, kom han så vår H. 54,5 cm. 4450 g. Och alldeles, alldeles perfekt. Eller nja, vi var ju lite oroliga över den enorma ansamlingen hud/skinn han hade runt huvudet. Men vår oro var obefogad.

Idag har vi, lite i förskott, firat vår alldeles underbara, envisa, viljestarka, kärleksfyllda, gosiga och helt perfekta H på hans födelsedag. Och i morgon, när det smäller på riktigt, ja då börjar också skolan och första klass.




Grattis älskade lilla H - må allt gott finnas med dig under det kommande året!!!!

Älskar dig härifrån och till månen, om och om igen.

Pok mamma


.

Och nu på riktigt!

Sommarens sötaste tjejer, förstås.




Stora och lilla E på sommarfest!


När hade du blommor i håret senast?



.

"Mamma, du MÅSTE fråga någon som vet" Sagt med mycket stön i rösten, underförstått att morsan har noll koll...

A vill gärna att jag släpper igenom spelsidorna FRIV och Y8 i filtret på deras dator, men jag har ingen vidare koll på vad som finns där överlag. Jag har varit inne och kikat, men det går ju inte att kolla igenom varenda spel.

Är det någon som vet om dessa sidor är ok för en 8-åring, som annars får vara inne på siter som www.spel.se, www.spel.nu och liknande.


Var får din 8-åring vara på nätet?


.

Idag har varit en överlag mycket bra dag med barnen. Även gårdagen flöt på fint. Det är skönt. När man bara ser sina barn 3-5 dagar på raken finns det inte mycket utrymme över åt extra stök. Jag menar förutom småtjafs som är helt naturligt mellan 2 syskon oavsett omständigheter i övrigt.

Men när tålamodet tryter, då är det för jäkligt. Förr, när vi var två vuxna, kunde vi i alla fall gå in och hjälpa varandra om det började gå över styr. Backa upp varandra inför barnen. Stötta. Avleda. Ta ett barn var. Vara den "snälla" när den andre var upprörd.

Nu står jag där själv. Låtsas som ingenting först. Inväntar att de ska lösa sin konflikt själva. Det fortsätter. Jag går in för att bilda mig en uppfattning om vad som hänt. Vem som är arg på vem och varför. Gör ett medlingsförsök. Bråket fortsätter. Jag försöker ytterligare med lugnande ord få dem att lägga ned vapen. Blir hånflinad åt. De pekar ut varandra som upprorsmakare. A blir fysisk. H säger elaka saker.

Då börjar jag att räkna. Till 10. Till längre än så. Sära dem. Hota med indragna förmåner. I en dag. I en vecka. Barnen vet att det är tomma hot. Så idiotiskt (inte av dem, av mig förstås). Båda tittar med trotsig blick på mig och väser under lugg "vem bryr sig?".

Jag försöker följa devisen "pick your fights". Men när de sparkar varandra. Säger mycket fula ord. Har ett tonläge som är påväg att väcka grannen 3 hus bort, för att inte tala om lillasyster som sover vägg i vägg med vardagsrummet. Då går det inte längre. Då brister det och jag tar i med en röst som jag inte känner igen. Med hot som är totalt verklighetsfrämmande. Handgripligen lyfter undan en av dem.

Hela mitt inre är i uppror.

Men vi försonas, och säger ett ömsesidigt förlåt.  Känslan av att inte ha klarat av att vara den vuxne, föräldern, tär.

Tack och lov kommer dessa situationer sällan för närvarande. Istället kan vi njuta av tiden vi får med varandra. Ha kul. Som tidigare idag - gå på restaurang. Mysa i soffan. Prata. "Berätta något mamma" - ikväll ville de höra om när C och jag tog studenten. En annan kväll var det om när jag började skolan. Eller när deras pappa och jag gifte oss. Det är då jag fyller på tålamodstanken. Men ikväll sinade den. F-n.


Vad får dig att tappa tålamodet?

.

är något barnen och jag inte gör så ofta. Förutom Gyllene Måsen vet jag inte att vi faktiskt gjort det någon gång. Inte sedan pappan flyttade. Inte bara familjen medan pappan fanns med i bilden heller. Förutom på semestern, men då är det liksom ett halvt måste. Och någon gång med farmor och farfar.

Men idag var det dags. Idag gick vi till O'Learys. Ja, vi gick, då det bara tar 5-7 min ner till Centrum. Även E gick, eftersom hennes vagn var dyblöt efter att ha blivit kvar ute i skuren som kom på em. O'Learys kändes som ett bra val då det iaf kan bli lite högljutt där pga dess karaktär, och de har en uppsjö barnstolar på plats, så det känns som att man är välkommen. Att vi kan gå är ju ytterligare ett plus...

Barnen fick välja mat och dryck, och det hela gick över förväntan! DE ritade, åt, kollade fotboll (Serbien - Ghana, som vanns på ett sista-minuten-mål av Ghana) och pratade i helt normal samtalston. E sprang bara runt lite, och jag kunde så gott som helt utan avbrott njuta av en Sizzling Fajitas med kyckling, och ett glas rosé.

Popcorn och en var sin klubba avslutade besöket. På väg hem stannade vi en stund på en lekplats, och utan snack hängde de sedan på hem. Hela arrangemanget toppades med en glass ur egna frysen.

Toppen! Det gör vi definitivt om en annan dag. Mysig värre var det att ta med barnen på restaurang :)


När åt du ute senast? Och med vem??


.

har jag inte riktigt kopplat ihop förut. Men det kanske är så. Att skolavslutningen borde rendera i en liten uppmuntran.

• Skateboard med skydd står högt på önskelistan.
• Nya hjälmar för cykel behövs. Det finns tydligen hjälmar som passar för både skateboard och cykel. Det få kanske bli en sådan var.

Får dina barn presenter på skolavslutningen?


.

Läste ett så himla bra inlägg hos Var Dags Glädje för ett tag sedan. Om att påverka det man kan påverka, och resten får helt enkelt bli som det blir, och så får man lära sig att acceptera.

Jag jobbar på det. Men ibland måste jag verkligen bita mig i tungan för att inte kommentera vad han gör. Jag VET att barnen kan förstå att olika saker gäller hos respektive förälder, men ändå. Jag får tänka som så att så länge det inte påverkar barnens säkerhet och hälsa, så får det väl lov att vara annorlunda hos honom. Och jag får hålla käft.


Vad gör du när det händer saker omkring dig som du inte kan påverka???



.

2 dagar ena veckan, och 3 dagar andra, hämtar jag barnen. Då bor barnen hos mig (plus helg, den veckan det är 3 hämtningar).

När barnen bor hos mig vill jag maxa tiden. Jag kommer till jobbet strax efter halv 9 (hm, väderberoende, februari var ju inte en optimal månad, om man så säger), och går ett par minuter före halv 4. Turerna går så att jag lämnar killarna, som själva går från parkeringen, och sedan E. På eftermiddagen är det först hämtning vid skolan, och sedan hänger killarna på och hämtar lillasyster. På så sätt slipper jag släpa henne in och ut ur bil, runt på skola, etc.

Tanken med tidig hämtning är ju förstås att få VARA med BARNEN. Att få MYSA. PRATA och göra LÄXOR i lugn och ro. Vad händer? "Mamma, får jag följa med X hem" eller "Kan jag vara med y idag - han kan följa". Ta det x2. Det gör ont att säga nej, men jag orkar inte. Jag gör verkligen inte det. Inte varje gång. Dessutom så vill jag inte. Barnen träffar sina kompisar hela dagarna. De har fritids där de leker och ses. Jag vill oxå se mina barn.

Tror det blir lättare när det blir vår och vi flyttar närmare skolan. När vi går hem. Och barnen kan gå själva till/från kompisarna. Nu är det ett jädra pådrag med kläder i lager, trångt i bilen, mörkt och j-ligt.

Nu är vi inne i en period med allmänt trots. Från de två större. Jag vill verkligen hämta tidigt och vara med barnen. Men jag orkar inte. Det är så in i hoppsan mycket tjafs. Från alla sidor. Nästan så att jag skulle vilja låta dem gå hela dagar ett par veckor. Ibland är det lättare att jobba. Men så får man väl inte säga?


Var har du ditt dåliga samvete?


.

H är på övervåningen och bygger med kaplastavar – hans favoritsysselsättning jäms med legobyggen. Det är frid och fröjd, och jag hör honom sjunga lite för sig själv.

 

Rätt vad det är hör jag att bygget rasar. Med besked. Måste varit ett stort bygge. En enda liten stav som hamnar på sniskan, och hela baletten går åt pipsvängen. Väntar på utbrottet.

 

Jag behöver inte vänta länge för i nästa ögonblick flyger kaplastavar nedför trappen. Swosh, jag hör hur de susar nedför trapplisten. En efter en skickar han iväg dem. Så blir det tyst. Jag funderar på vad jag ska göra. Går upp, och vid toppen av trappen, i hallen, sitter H på golvet och gråter. Jag sätter mig bredvid honom. Inga ord. Bara en kram. H tar emot kramen. Min tröja blir våt av H’s tårar. Stora tårar som droppar en efter en ned på min axel. Vi pratar lite om de dumma stavarna som inte vill ligga still. Om en enda som förstörde för alla andra.

 

Vi pratar om att ibland finns det människor, där en enda förstör för alla andra. Hur ledsamt det är, men hur svårt det kan vara att göra något åt det. Att man ibland måste acceptera och göra det bästa av situationen. Jag sa inget om att han skulle skärpa sig och sluta kasta stavar. Jag sa att jag förstod att han var arg och ledsen över det raserade bygget. Att det var ok att bli ledsen, och kanske lite galen. Jag gav en kram till och gick.

 

Stavarna fortsatte att vina genom luften. Jag tänkte att han snart skulle ge sig. Hör steg i trappen. Tystnad. Sedan ”mamma, kom och titta”. En mur av stavar mötte mig i hallen. Alla stavar som fått möta sitt öde i nedre hallen var prydligt staplade till en mur. En mur som vi segment för segment sedan kunde stoppa ner i kaplalådan.

 

Ingen konflikt. Inget bråk. Bara en mur. Men inte mellan H och mig.

.