Ett stenkast från Fyndet

H - min älskade lille H. Mellanbarn. Fast han fick vara "liten"
länge innan minsta trollet dök upp. Men han har fått mellan-
barnets lott, och det ihop med den egna personlighet han är,
är inte alltid den bästa av kombinationer. Jag försöker se
honom, så som jag vill se alla mina 3 barn, men med ekorr-
hjulet som vardagen erbjuder är det inte alltid lätt att finna
tiden.

Idag har jag bokat tid med H. Bara han och jag. Tidigare i
veckan sa han att han ville till Medelhavsmuseet, men han
får revidera det om han vill. Cosmonova visar Flygande
Monster och Sea Monsters - två filmer som nog skulle tilltala
honom :) Aquari med hajmatning kanske är något?

Jag ska inte hänga upp mig på VAD vi ska göra, utan ATT
det är VI TVÅ som ska göra något. Han får bestämma!


Du som har fler barn - gör du något med bara ett av dem
ibland? Vad? När? Lika mellan alla?


.

Gör ett undantag idag.

Kan inte motstå att visa mina fina älskade barn redo för skolavslutning igår morse.





.

Efter att ha hört en bastuhistoria för mycket kände jag
mig häromdagen tvingad att prata med mina killar om
bastubesök. Om vad som är ok och inte i en bastu.

Badsäsongen har precis börjat, och "vårt" bad har bastu.
Trots 28 grader ute tycker åtminstone A att bastu är bra.

Idag pratade jag med killarna om vad man ska göra om
man inte känner sig ok med en annan persons ord eller
blickar. T.ex. i en bastu. Att de ska gå ut ur bastun om
någon annan - pojke eller man - säger konstiga saker,
eller tittar på dem på ett sätt som inte känns bra.

"Varför skulle någon säga konstiga saker i bastun?"
"Vad skulle de säga t.ex.?"

Tja, vad svarar man på det mer konkret? Utan att gå in
på sexuella anspelningar försökte jag helt enkelt bara, än
en gång, säga att om de kände sig obekväma eller illa till
mods inne i bastu så ska de gå ut - oavsett vad någon
innen i bastun säger till dem.

Någon läsare som kan hjälpa mig till en bättre förklaring?
Eller målar jag fan på väggen? I onödan?


.

De är hemma! Mina älskade ungar!

Hämtade förhållandevis tidig (typ drygt 16) och fick med mig
den äldre kusinen. Så drog vi till badet. Killarna visste inget,
och gissa hur det glilttrade i ögonen när jag sa vart vi skulle
ta vägen efter skolan idag.

Under hela långhelgen hade killarna längtat efter bad, men så
blev det inte. Idag, med värsta regnskuren under lunch, trodde
jag inte det skulle gå, men sedan blev det ju varmt och fint igen
så vi drog till "vårt" bad - ett utomhusbad 10 min hemifrån där
vi är medlemmar.

Killarna och lillasyster hade ett par toppentimmar med bad, toast,
mera bad, glass och så ytterligare bad. Trodde de skulle slockna
när vi kom hem, men de var förstås nyfikna på om det kommit
med några presenter från NYC, och det hade det!!! Tror de tillslut
var isäng vid 22... Typ 1,5 timme för sent. Blir intressant att se
om det går att få upp dem i morgon, utan hot om konsekvenser...

Men de är hemma. Det är allt som betyder något. Älskade ungar.
7 dagar ihop.


-

Jag tycker inte att jag curlar mina barn generellt sett. Men det finns
ett område där de verkligen får som de vill, och lilla mamma slår
knut på sig själv för att uppfylla önskan. Maten.

Varje gång jag ställer fram köttbullar, pytt i panna, pasta carbonara,
fiskpinnar, spagetti m köttfärssås, blodpudding, pizza, falukorv, eller i
"värsta" fall tomtegröt, blir jag urförbannad på mig själv. Även om
köttfärssåsen är hemkokt och pizzans enda färdiga del är degen (ja,
ja, jag vet att det är enkelt att fixa själv - men vem känner skillnad
lixom?).

Varför har jag inte lärt mina barn att äta allt? När 1an var upp till 1,5
år åt han allt. Verkligen. Viltpaté och ungskokt lax (inte ihop), biff
stroganoff, diverse grönsaker, fläsk i olika former, och övrig älg (som
vi ju jagar). Sedan hände något. Och barnens pappa och jag valde
"the easy way" - dvs servera det som äts.

Vilket förstås har konsekvenser idag. Ungarna är bortskämda. Vad
gäller maten (fast vad jag förstår av deras fröknar i skolan äter de mer
varierat där än hemma).

Men nu har jag hittat en rätt som går hem. Och är enkel. Och hemlagad.
Skiva 1 kg kycklingfiléer på längden i 2-3 delar per filé. Lägg i Santa
Marias kycklingmarinad för grillning 30 min. Stoppa filéerna i en stek-
påse och in i 25 min på 200 grader. Därefter har man perfekta bitar att
stoppa i en pastasallad, värma lite lätt och servera med ris, trä på
pinnar ihop med grönsaker för ett spett, skiva tunt och lägga på mackan.
Det finns verkligen inga begränsningar!!! Och ungarna älskar det!


Vad har dina barn för matfavorit? Recept tack!


.

Det fanns inte med i planen. Att jag 4 gånger i månaden skulle få
rejäl ångest över den vändning mitt och barnens liv tog våren för
2 år sedan.

Dagen jag lämnat barnen på skolan och dagis för att i princip inte
se dem på en vecka, och så kvällen innan jag får hem dem igen -
det är då allt blir så tydligt. Att jag bara får vara mamma på halv-
tid. Jovisst, jag är alltid mamma. Men 2 veckor i månaden är jag
en mamma utan barn. Som det smärtar. Som jag saknar det bästa
jag har i livet.

När jag hör att jag ska vara glad att jag får lite egentid, då knyter
det sig i magen. JAG VILL INTE HA EGENTID. Inte till grad jag har
nu. Jag vill ha mina barn hos mig. De behöver sin pappa. Jag vet
det. Jag kommer aldrig, om inget galet händer på den sidan, försöka
få mer tid. Men en dag, när barnen är större, kanske, kanske, vill
de själva ha en annan fördelning. Då hoppas jag att det är jag som
är deras val. Egoistiskt? Ja, mycket. Men jag längtar efter dem så
att det värker. Det gör fysiskt ont.

Men i morgon så, efter skolan. Då ses vi mina älskade barn.

As truliga uppsyn. Kaxigheten. Klokheten. Stoltheten när han
visar upp skolarbetet. Glädjen över att få med sig en vän hem.
Pussar och kramar till mamma på skolgården, inte längre generad
att visa känslor inför kompisar. Stunder framför spegeln när han
fixar till frisyren. Omtanke om lillasyster och H. Till och med bråken
med H.

Älskade envisa goaste H. H som ställer höga krav på sig själv.
Är det mellanbarnets lott? H som älskar fotboll och kryper upp hos
mig ena sekunden och är som förbytt andra. Som ser upp till store-
bror och är en ömsint kusin till lilla E. H som tar sig an de kompisar
som inte riktigt platsar. Hjälper i köket. Rymmer ibland.

Allra finaste lilla E. Framåt. Nyfiken. "kan själv" - framför allt allt
som bröderna och kusin E kan. Glimten i ögat. Varma kramar. "jag
älskar dig mamma". Klär sig själv. Envis som synden. Kavat. Pippi-
tokig. Ögon som får en att drunkna.


I morgon är ni mina igen. I morgon börjar ännu en vecka av vår tid.


.

Mina ♥ ♥ ♥ är avlämnade. Vem sa att det blir lättare med tiden?


.

Säsongens fotbollscuper är igång.

1an spelade sina 3 första matcher igår och var helt ok med en
vinst, en förlust och en oavgjord match. Tight schema gjorde
att han fick åka med en lagkamrat, och det gick bra.

2an spelade sina matcher idag. Dock fick han nöja sig med 2
eftersom det oxå var sista gången på judoträningen idag. Stor
vinst i första matchen (5-1) och jublet låg över planen när mot-
ståndarna tackades. Kompisarna vann även match nr 2, spelade
hela pausen, och när det var dax för sista matchen, ja då var
nog killarna slut.

Det trillade in mål åt fel håll, och motståndarna var faktiskt även
lite fula i sitt spel. Det var 8 molokna killar som klev av planen.
Som jag har skrivit tidigare, så har H mycket kort mellan lugn och
utbrott. Att förlora sista matchen var en trigger, och vi hade en
stökig stund framför oss.

Tack och lov kunden han, efter lite prat om resultatet, se att det
ju alltid i en vinst/förlustmatch finns glada spelare och ledsna, och
att det är ok att bli besviken, men att man får tänka lite på hur
känslorna tar sig uttryck.


Hur hanterar du motgångar?


.

Idag har barnens farmor, tillika min fd svärmor, varit barnvakt.

Tack G för att du gjorde det möjligt för mig att gå på Årsstämman i min
brf. Tack vare den kan jag nu bygga min altan.

Helt frostfritt är det inte, men helt ok. Det är första gången G är här för att
jag behöver hjälp. Två gånger tidigare har hon hjälpt mig/oss - första gången
när både pappan och jag skulle på f-möte i skolan, andra gången då lillfisen
flög i badrumsgolvet med huvudet före och jag behövde åka till akuten med
henne, och pappan var borta.


Har du någon relation till din/a föredetta sväris/ar?


.

Det finns en ung herre i min närhet som är den goaste och mest tillgivna

kille jag känner. För det mesta. Men som genom ett trollslag är han förbytt.

Utbrottingen kommer på besök. Det räcker med minsta lilla motstånd, så är

allt kört. En legobit som inte passar där han tror. En gubbe som hoppar fel

på Wii. En bil som kraschar på DS. En vuxen (läs: mamma) som ställer fel

fråga. En tröja som korvar sig. En droppe spilld mjölk. Men det är bara HEMMA.

Inga utbrott alls i skolan eller på fritids. Aldrig hos kompisar. Bara hemma,

och hos de han känner väl (moster…).

 

Mitt hjärta värker när utbrottingen (hans eget namnval) kommer på besök.

När allt är lugnt och fint kan vi prata om utbrottingen. Han vet inte själv varför

”han” kommer, och när vi pratar om vad jag och andra vuxna i barnet närvaro

kan göra för att stävja utbrottingens framfart så vet han ingen råd. Jag försöker

avleda. Lyfta undan (om utbrottingens framfart är till fara för andra barn, vilken

är MYCKET SÄLLAN). Tona ned. Ignorera. Hela registret är testat. Om och om

igen. Men vi kommer ingenstans.

 

Jag för inte dagbok. Kanske borde jag. Kanske borde jag notera klockslag. När

i mammacykeln det sker.  Vad det är för veckodag. Se om jag kan hitta ett

mönster? Finns det ett mönster? Eller är det en inte helt ovanlig form av 7-års-

trots? Jag tänker ofta på bokstavskombinationer, men eftersom det "bara" sker

hemma, så känns det inte relevant.

 

Någon som har några tankar?

 

.

 

 

Jag längtar efter mina 3 små troll så det gör ont i magen. 9 dagar sedan vi sågs.
Jag kan ärligt inte komma ihåg om jag varit ifrån killarna så många dagar någonsin
förut. Jag vet att jag definitivt aldrig varit ifrån lilla loppan så länge tidigare.

1 vecka med killarna. 6 dagar med lusen. Det är nog max.

Det gör mig orolig inför sommaren. Vi har ännu inte pratat om hur vi ska göra med
sommarledigheten. Jag vet att barnens pappa ska vara borta i 2 veckor, så där har
jag iaf barnen 14 dagar på raken. Men resten? Vill han oxå ha 2, kanske tom 3 hela,
veckor på raken?

Förra sommaren hade han barnen ströveckor, och jag fick ett långt pass. Rent ego-
istiskt passar det mig perfekt. Men barnen? Precis som jag saknar dem när de nu
varit hos pappa i 9 dagar, så saknar de väl sin pappa när de varit med mig i 3-4 v?

Vi skypade en stund på sena kvällen idag. H gav mig tårar i ögonen när han sa att
han saknade mig, älskade mig och önskade att det var lördag eftermiddag. A
medgav att han oxå såg fram emot lördag. Det var en faslig tur, för min del, att
den unga damen sov redan. Jag hade nog bölat ögonen ur mig om hon hade varit
med.

Känns som att morgondagen mest blir en transportsträcka... Bör nog hitta på något
att sysselsätta mig med tills taxin kommer vid 14.30. Blir en lång dag annars!!


.

Barnen är lämnade. Packar det sista. Det sista av barnens grejer inför pappaveckan.
Det sista av mina egna saker.

Tankar börjar snurra. Tankar kring barnen - att vi inte ska ses på det längsta vi inte
setts. Någonsin. De tankarna kan jag hantera. Jag vet att de har det bra. Tiden går
alldeles för fort och snart ses vi igen. Jag kommer oxå ha det bra. Vi kan skypa på
kvällen.

Men så kommer de andra tankarna. Tänk om det händer barnen något när jag är
borta? Inte ett skrubbat knä eller en släng av magsjuka. Verkligen händer något.
Försöker hejda tankarna, men de drar åt alla möjliga håll dit de inte får. Tankar jag
inte vill husera. Blir varm och kall om vart annat och magen börjar knasa sig.

Go away - vill inte ha några hjärnspöken nu!


.

Det var bara ett par dagar sedan de efterlängtade orden kom helt av sig självt.
"ja äska dej". Jag tror aldrig att de orden, uttalade av en kille/man, har kännts
så djupt i hjärtat som när de kom spontant från E häromdagen.

Mitt älskade lilla spöke. Lilla fina Ebba. Mitt ljus. Självklart älskar jag mina killar,
det är inte tal om annat, men den här damen har en alldeles speciell plats i mitt
hjärta.

Tittar på mitt lilla troll och blir alldeles fascinerad över vad hon kan. Vad hon gör.
Inte i den mening att hon kan eller gör något exceptionellt för sin ålder, för hon
är nog i allra högsta grad ett helt ordinärt barn vad gäller utvecklingen, utan för
att jag SER hennes utveckling. Ser på ett helt annat sätt än med killarna.

När storebror var 2,5 år var lillebror en bebis på knappa året. Tyvärr såg jag
inte mina barn (killarna) på det sättet jag ser E nu, det var ju ändå två tätt på
raken. Jag har ganska tydliga bilder att A fram tills han var knappt 1,5, men sen
kom lillebror, och då var det ett race i 180, och jag var glad att jag öht fick
dagarna att snurra runt med förståndet i behåll. Det här var innan bloggarnas tid,
och tyvärr finns bara enstaka anteckning om Hs framsteg

Jag brukar tänka att få en trea med lite space till tvån är som att få nyhetens
behag med en etta, fast med en kunskapsbas som är solid och känns bekväm.
De första åren med E har förstås varit väldig speciella - fram tills hon var drygt
6 månader var ju allt "som vanligt" i en nybliven 3-barnsfamilj, men sen vändes
världen upp och ned, och jag tror att hon blev min livlina till att behålla ett sunt
förnuft. Utan henne hade jag förmodligen totalt begravt mig i jobb, och valt att
förtränga. Att jag var hemma med E, och därmed kunde ha ett liv med vänner,
var troligen min räddning.

Förmodligen ger jag mig ut på extremt tunn is nu, men jag tror att det spelar stor
roll att mitt lilla spöke är en tjej. Inbillar mig att det band som uppstår mamma-
dotter är av en annan sort än mamma-son. Visst är jag införstådd med att flickor
i större utsträckning gör "revolt" mot sina föräldrar än vad de flesta killar gör i
tonåren, men i förlängningen är banden mor-dotter av en annan sort än om det
gäller pojkar. Det är bara att se sig om, så är det till tjejens föräldrar bandet är
starkare, oftast, än till mannens, när nästa generation bildar familj. Det är till
kvinnans familj barnen knyter an mer än till farföräldrarna. Statistiskt sett. Hos
oss har vi fått det bästa av båda - mina föräldrar, tack vare bandet, och hans
föräldrar mycket tack vare närheten rent geografiskt.

På något sätt tror jag att det är lilltroll som kommer att vara kittet mellan syskon
och oss föräldrar när barnen blir äldre och vi blir gamla... Att det är hon som,
helt enligt tradition...., tar på sig rollen att hålla ihop, ordna så att kusiner träffas,
att vi vuxna ses..

Oj, det här svävade ut från en tanke om att uttrycka min glädje över de där 3
magiska orden som uttalades senaste veckan. Jag har läst och omformulerat och
försökt hitta en röd tråd, men jag låter det vara som det är. Min blogg är min
dagbok, och då hamnar det ibland lite ostrukturerade tankar här.

Lillasyster, Storebror, och älskade H - ni är mina ögonstenar, mina sol-
strålar, mitt liv. Jag älskar er!


.

... som absolut skulle se klart Let's Dance. Någon som tror att de har
en susning om vilka som tävlar i finalen?





Frågan är om jag ska släpa ner dem till deras sängar, eller om de ska
få slagga på soffan i natt?!


.

spelar sig mina 3 förlossningar upp på näthinnan när jag ser En unge i minuten.

Nr 1 där vi kom in på tidig eftermiddag och provade på alla hjälpmedel som stod
till buds. Gåställning, saccosäck, pallen, ligga på sidan, stå på knä, you name it.
Tog lustgas mot slutet, och efter 2,5 timmes återhållnas krystvärkar kom så A.

Nr 2 som efter ett fåtal timmar på BB valde att titta ut, så mycket snabbare än A.
H var stor (nästan 4500 g) och hade så mycket skinn. Alldeles skrynklig låg han
på min mage och hittade mat direkt. Snabbt över till Patienthotellet pga platsbrist.

Nr 3. Allt värkarbete hemma vid köksbordet. Hade hittat en site på nätet för att
klocka värkarna. Väckte pappan men var ok att han låg kvar, påklädd. Farmor &
farfar kom. In till BB 05.10, och 05.55 är E född. Liten. Skrynklig. Efterlängtad av
mig.

Jag tänker på hur pappan var under de tre förlossningarna. Stödjande. Kliade rygg.
Våt handduk på pannan. Redo att ta emot bebisen. Ingen skillnad på de tre. Även
om vi kanske var mest förskräckta vid As födelse. Första barnet. Mest ruttade när
lill-fisen kom. Inte såg jag att det var ngt på gång då. Tittar på foton. Spelar upp
allt för mitt inre. Glädjen hos O och mig. E på pappas mage. Os blickar mot mig.

Som på film.


.

Kommunal har gjort en undersökning. Om att hämta tidigt på dagis. Jag brottas med dåligt
samvete allt som oftast när jag hämtar E. Idag t.ex. Idag hämtade jag henne 16.30 och hon
var sist kvar. Sist. Halv 5 på eftermiddagen. Hur f-n gör folk? Hur gör de andra 14 familjerna
på Es avdelning? Varför står min lilla loppa vid staketet och skakar galler, med sökande blick,
när jag kommer? Varför måste man vända ut och in på sig själv?

Jag jobbar heltid. Mina barnveckor jobbar jag mindre än heltid. Åtminstone jobbar jag inte
8-17. Snarare 8.30 - 16.00. Bor man i Stockholm med omnejd måste man sluta senast 16
för att hämta 16.30. Eller 17. Allt hänger på trafikformen den dagen. Sedan jobbar jag en
stund när barnen somnat. Tack och lov har jag ett jobb där jag kan jobba lite när som helst.

När jag är barnlös jobbar jag mer. Kommer 7.30. Stänger kontoret. Allt för att kunna gå i tid
när jag har barnen. Eller snarare lite före. Det är en kombination av att maximera tiden jag
får träffa dem på mina veckor, med ett dåligt samvete över att de är länge på förskolan.

Vår förskola öppnar 7.30. Stänger 17.30. Serverar ingen frukost. Tänk vad det hade under-
lättat om de fick frukost på dagis. Och frukost på fritids. Tänk att slippa stressen på morgonen.
Men jag bor i ett område med väldigt få ensamstående/separerade föräldrar. Är man två har
morgonen förvisso inte fler timmar, men 4 armar och 2 viljor kan uträtta helt andra underverk
än en uppsättning. Om inte annat finns det tålamod i dubbel uppsättning. Och chans att avlösa
varandra.

Under april och maj har jag iaf planerat in att sluta 15 på måndagar och tisdagar de veckor
jag har barnen. Så kan jag ta med mig kompisar till killarna hem. Så slipper E stå vid staketet
och kasta längtansfulla blickar mot världen utanför. 4 timmar varannan vecka.


Vad får dig att omvärdera ditt arbete?

.

Idag har vi gjort en utflykt till Äventyrsbadet i Fyrsihovsbadet. Det är en tradition
sedan ett par år tillbaks, närmare bestämt sedan första höstlovet efter att barnens
pappa flyttade. Varför jag nämner pappan? Jo, det är för att vi, det är barnen, jag
och pappan.

Killarna älskar att bada, och lillasyster tyckte faktiskt det var helt ok idag oxå, men
att åka till badhuset med 3 barn själv känns inte som ett alternativ (än), så när det
var höstlovsledigt -09 så föreslog jag att vi skulle åka ihop, och det gjorde vi. Sedan
har vi fortsatt varje höst- och sportlov.

Idag var det så dax. En inomhusaktivitet när solen strålade från knallblå himmel och
termometern låg runt -5 kändes lite galet, men ett löfte är ett löfte... Full fart i rutsch-
kanor, hinderbanor, hopptorn och rehabbassängen (lillasyster), och så klämde båda
killarna till med ett simborgarmärke. A har simmat 200 m förut, men det var första
gången för H. Picknick i restaurangen, glass efter badet, trötta barn i bilen hem. Precis
som vanligt.

Precis som vanligt. Tja, där satt vi och pratade om jobb, händelser i världen, fritids-
intressen, hans mamma, mina föräldrar, den sega vintern, skolan, och allt möjligt
vanligt. Som vi pratade om förut. Det kändes precis som vanligt, fast det är allt annat
än som vanligt. Självklart är jag tacksam över att vi har den relation vi har, att vi kan
snacka som vanligt, men samtidigt känns det så absurt.

Kom åter till våra trakter, släppte av pappan hemma hos sig, och så inleds en ny vecka
med mina älskade barn. Det som blivit vanligt nu. Det som jag aldrig såg komma. Att
bara få ha barnen hos mig halva tiden. Lillasyster ville ha försäkring om och om igen
att det var hos mig hon skulle vara nu. "Bo mamma hela tiden?!" "Bo mitt hus?" "Sova
min säng?" Ville inte släppa taget när det var dags att sova. Satt som en lite igel runt
min hals. "Vakna mammas hus?" "Vara hemma nu?"


Vad har du gjort för vanligt idag?


.

Tack för alla fina kommentarer när jag skrev om stygnen i mitt hjärta.
Tack för att ni delar med er av era tankar. För kramar. För omtanke.
Allt fint från vänner runt omkring, i verkligheten och här på nätet, gör
att skavet lindras lite. Det finns där, men det vassa rundas av. Lite.


.

Avslutning i bandyskolan


Fina A är den längre av killarna

Goaste H står i mitten



Och avslutning i bandycupen



A redo för match. Han gjorde lagets första mål och var mäkta stolt!!

4 matcher fick laget spela mellan 13 och 17.30 så det var trötta killar
som skjutsades hem efter en spännande dag.



.

"Jag har stygn i mitt hjärta" - det sa Mia i söndags. Bland allt annat tänkvärt, roligt,
sorgligt och galet som hon sa och sjöng i showen.

I morse var det dax att pussa och krama och hålla tillbaks tårarna igen. Onsdag.
Allvarligt, jag tycker verkligen inte om onsdagar i jämna veckor. Det är då vår skils-
mässa blir extra påtaglig. När jag blir av med barnen för en vecka.

Att jag inte har en man, en livskamrat, längre, det är en sak. Jag kan leva med det.
Jag har lärt mig leva med att han valt bort mig ur sitt liv.

Men att jag bara har mina barn på halvtid, det kommer jag aldrig lära mig leva med.
Att han valde bort barnen åt mig.

Det är inte ett öppet sår längre, men det är stygn. Stygn som inte faller ur. Stygn
som till vardags inte känns, men pillar man lite känner man knutarna. Känner man
de små ändarna av tråd som sticker ut. Som man vill dra i, för de sitter där och
skaver. Men så vet man, att drar man blir det värre. Då kanske såret går upp. Och
då ska läkningen börja om.

Så man håller tillbaks. Gråter när ingen ser.

Idag på kvällen kom jag hem efter en trevlig middag med bästa vännerna. Kom in
och såg barnens tomma sängar. Precis när jag klivit in genom ytterdörren. Det är
då stygnen skaver som mest. Första kvällen. När det inte kommer varma armar
runt min hals för att krama godnatt. När inga blöta pussar levereras. När jag inte
får ett leende som kan smälta is.

Då känns stygnen i mitt hjärta. Då skaver det.


.