Ett stenkast från Fyndet

Alldeles försen summering av dagen visar att jag:




och nu är mer än redo att störtdyka isäng!


Brukar du summera din dag?


.

men väl en salamander på kinden, det hade J efter ett besök i centrum häromdagen. Duktig tjej har målat finaste lilla ödlan i hans ansikte.





.

Livspussel. Vad skulle man göra utan Outlook? Och vänner som kan backa upp. Har just försökt få en överblick över september (och i vissa fall längre):

• Alla tre barnen ons-ons start udda vecka hos mig
• Lillfia måndagar udda vecka, annars går jag nog under
• A scouter varje måndag
• H scouter pappans måndag (tack och lov)
• Fotbollsträning: A torsdagar, H onsdagar
• Fotbollscup: ena sonen söndagar, andra lördagar, normalt sett bara varannan helg
• Gympa måndag + onsdag, eller onsdag + fredag
• Läxor 2-3 gånger i veckan
• Barnvakt åt systers barn så många onsdagar som möjligt under 12 veckor
• Jobbresor till Lund i ett par omgångar
• Gärna lite egentid för träning
• Jägarexamen under 10 veckor - fan trot om jag ska lyckas klämma in det?!
• Kanske en middag med mammagruppen?
• 1,5 tjänst under ett par veckor, därefter ner på 80% igen. Hoppas jag.
• Föräldramöte i olika klasser, plus ett som säkert dyker upp avseende dagis
• Kalas för H och 4 kompisar i bowlingmiljö, plus minst 1 kalas som H är bjuden på
• Och så vardagen i hemmet. Fast det får bli som det blir med tvätt och städ..

Livat i timmerkojan.


Hur många timmar i veckan har du över till dig själv?


-

Nej, nej, nej, inte jag alltså. Men väldigt många killar man hittar på diverse dejtingsiter vill ha barn.

Status Barn - Inga, men vill ha.

Jag har 3 finfina barn som med största sannolikhet kommer att tycke det är toppen den dagen mamma har en kille. Någon gång i framtiden. Jag har 3 finfina barn. Det räcker. Jag är jättenöjd med mina 3 guldklimpar.

Jag har svårt att se att jag kan träffa en kille med status barn - inga, men vill ha. För det är inte mina barn han vill ha. Han vill ha EGNA barn. Som kan föra hans gener vidare. Som är avlade av honom.

Men jag närmar mig 45. Min kropp ska inte husera fler barn. Mitt sinne ska inte göra plats för ytterligare en arvinge. Han får träffa en ung tjej. En tjej som har hela barnproducerandet framför sig. Men varför tittar han på min profil? Varför får jag mail? Varför är jag intressant? Det är ju inte direkt så att jag döljer min situation.

De där killarna i min ålder, och uppåt, som har annan barnstatus än ovan, har i många fall Status Barn - Utflugna. Har svårt att tro att de vill få 3 gryn på halsen varannan vecka. Och jag vet inte om jag känner mig redo för utflugna 25-åringar. Söndagsstek i timmerkojan, liksom...

Var är alla killar runt 45 med småskolebarn???


Vill du ha fler barn? Fler än du har alltså? Med någon annan än den som är medförälder till dina nuvarande barn?


.

Jag är inte ensam om situationen. Jag vet det. Och vi gör det för barnens bästa. Jag vet det oxå.

Men. Det. Hjälps. Inte.


Jag har skrivit om det förut. Att jag känner mig bestulen. Bestulen på mina barn. Att få vara med dem i vardagen. Varje vardag. Att få se varje framsteg. Att få trösta. Krama. Prata. Skratta. Lära. Hjälpa. Stödja. Glädjas. Förundras. Och allt annat. Allt som man gör tillsammans med och för sina barn.

Häromdagen blev känslan akut igen. Till den grad att jag blev fysiskt illamående. Det var när vi kom överens om hur barnen ska bo hos oss. Hos pappan och mig.

Ända sedan han flyttade har barnen bott 2+2+3, och det har som mest varit 5 dagars frånvaro. Nu är det bestämt att från nästa vecka, ja då gäller veckovis boende. Under 7 hela dagar ska jag inte få se mina barn. Varannan vecka. Det knyter sig i magen. Mina ögonstenar. Det finaste jag har. Dem som jag verkligen skulle ge upp allt för om det behövdes. Som jag älskar utan gränser.

Lilla loppan ska komma en em/natt, och kanske en dag, mitt i pappaveckan. Jag tror hon behöver det. Om inte annat behöver jag det. Hon är så liten. Det händer så mycket nytt med henne, varje dag i hennes liv. Det är förstås inte så att det inte händer saker i killarnas liv - det är klart det gör! Men ni förstår nog.


Idag har jag inte EN fråga. Jag har en miljon. Så jag hoppar över dagens undring.


.

För många år sedan, ganska exakt 25, hade jag en barndomsvän som var svårt sjuk. Vännen var inte riktigt som "oss andra", så när jag kom upp i tonåren (hon var ca 3 år äldre), och jag gick om henne "mentalt", så gjorde jag vad tyvärr många skulle gjort med mig - släppte henne för roligare vänner och aktiviteter.

Nåväl, eftersom vi var grannar (hennes föräldrahem) sågs vi till och från. Hon gjorde tafatta försök att få mig att hälsa på i första egna boendet. Jag lovade att komma förbi någon dag.

Så en onsdag träffades vi när jag var ute med hunden. Hon ville gärna att jag skulle hälsa på dagen efter. Jag skulle se om jag fick tid. Det fick jag inte. Jag tog mig inte tid. Som jag har ångrat och undrat under åren hur jag kunde vara så nonchalant mot en vän. Hon är verkligen ett av mina stora dåliga samveten.

Dagen efter, fredag, fick vi besked att hon gått bort på natten. 22 år gammal.

Nu finns en annan människa i min närhet som är svårt sjuk. Jag vill hälsa på. Ta ett sista (??) farväl. Men jag är feg. Vet inte om jag törs se verkligheten. Men jag vill inte bara låta honom försvinna utan att berätta att han har betytt mycket för mig. Betytt mycket för andra personer i min närhet. Jag vill inte än en gång konstatera att jag var sent ute. Denna gång har det inte med mitt dåliga samvete att göra. Inte. Jag vill helt enkelt träffa honom igen.


.

En skitdag.

Eller, rent praktiskt har det varit en ok dag. Inskolning av E på dagis. Killarna haft det bra i skolan. Lagade god mat från Linas Matkasse. Mindre bra var det bryt jag fick på H när han flippade ut i samband med Lego-bygge. Men vi är kompisar igen.

Mentalt en skitdag. Skulle firat 8-årig bröllopsdag idag. Så blev det ju som bekant inte.


.

När bomben briserade, eller ett par veckor senare, så fick jag höra att så snart alla "årsdagar" är avverkade, så blir det lättare.

För mig finns det 2 omgångar årsdagar, varav några går omlott, men de flesta, som tur är, enbart sker/skedde en gång.

Den ena sortens årsdag är baserad på kvällen då allt uppdagades. 2 maj. Den andra hör ihop med hans flytt. Då det till slut kändes definitivt. Fram till flytten närde jag någon slags hopp om att ett mirakel skulle ske. Det gjorde det inte. 4 september flyttade han.

Så vissa årsdagar har jag varit tvungen att genomleva 2 gånger. T.ex. årsdagen av när vi träffades. Eller snarare, dagen vi räknare som att vi "blev ihop". 13 juli (ja, för kalenderbitaren blir det uppenbart att det är exakt 1,5 år senare som A föds). Hs födelsedag, som ju är idag. Värst av dem alla är vår bröllopsdag. Den hade jag önskat att den bara uppdagat sig en gång under det här "första året". Men det gör den inte. Den kommer i repris nu. I morgon. 24 augusti 2002 gifte vi oss. Det var en underbar dag full av kärlek och löften om en framtid tillsammans.

För 8 år sedan ikväll bodde han hos sina föräldrar, och min syster bodde hos mig/oss. Vi följde någon gammal tradition om att brudgummen inte ska se bruden sista kvällen. Verkar dock bara varit någon skröna utan innehåll.

Nu är dock snart hela "första året" i version 2 avklarad. Ska bli skönt.


Vad finns det för händelser i ditt liv som går i repris??


.

2 timmar kvar. Det visste jag inte då. Då för 7 år sedan när jag låg på BB Stockholm sedan dryga timmen i väntan på att liten H skulle titta ut.

6 dagar över tiden. En fredagkväll när syster med J var, som vanligt, och hälsade på. Jag hade känningar av att något var på gång på tidiga eftermiddagen, och satte på mig TENS-apparaten vid middagstid. Tror jag.

Utanför vardagsrumsfönstret dök granne A upp i släptåg med sin väninna. De smygrökte bakom planket.

Jag vankade av och an i vardagsrummet. A, 19 månader, förstod inte mycket. Han klappade mig på magen några gånger och frågade "mamma lessen", men mer verbal än så var han inte. Sängdax. A la sig utan knot. Jag vandrade vidare. Tror nästan det blev spår i parketten.

Vid 21.30 ringde vi in. "5 min mellan värkarna - nej, nej, ni måste vänta tills det är 3 minuter". Ja, ja, och 10 min senare sa jag till O att vi måste åka in - oavsett vad personalen säger. Så sagt och gjort, in till BB Sthlm med värkar regelbundna och starka, men lite långt isär.

I hissen upp trodde jag nästan det var dax. Minnesflasher från As förlossning flaxade förbi i skallen. När jag under 2 timmar knep ihop för krystvärkarna. Hur man nu kan vara så dum att man gör det?! 8 cm öppen, "bra att ni kom nu - du verkar veta vad som är på gång" - öh, ja, jag känner att mitt barn är påväg ut...

01.37, efter några intensiva timmar, kom han så vår H. 54,5 cm. 4450 g. Och alldeles, alldeles perfekt. Eller nja, vi var ju lite oroliga över den enorma ansamlingen hud/skinn han hade runt huvudet. Men vår oro var obefogad.

Idag har vi, lite i förskott, firat vår alldeles underbara, envisa, viljestarka, kärleksfyllda, gosiga och helt perfekta H på hans födelsedag. Och i morgon, när det smäller på riktigt, ja då börjar också skolan och första klass.




Grattis älskade lilla H - må allt gott finnas med dig under det kommande året!!!!

Älskar dig härifrån och till månen, om och om igen.

Pok mamma


.

Skulle till min syster. Hon bor ett par 100 meter bortanför barnens pappa. Så jag tog med As cykel för lite fix. Ringer innan. Är det ok att jag kommer? Jo då, kom du med As cykel. Han är ute och leker, men lämna cykeln här.

Kommer fram till hans hus. Dörren är öppen. Kliver in parallellt med att jag knackar försynt. Kom in hörs en kvinnoröst. Den nya. Jag kliver in. Mamma är här" - en än gång den nya. E kommer springande. Tjuter. Av glädje. Kastar sig i min famn. Vi kramas. H kommer. Ska du äta med oss? Nej, ska bara prata lite med pappa.... H tittar under lugg och försvinner iväg.

"Vill du ha något? Kaffe? Ett glas vin?"

Jag vet inte varifrån svaret kommer, men jag säger ja tack till ett glas vitt vin. Jag tackar ja till ett glas vin. Från hans nya. "Sätt dig". Ett kommando, eller ett försök till konversation? Men jag sätter mig. E i hennes famn. Jag vet inte om jag ska skatta mig lycklig över att han trättat någon som barnen tycker om, eller om jag ska gråta av samma anledning. Men jag sitter ner.

Hon berättar episoder från när han och barnen var på hennes sommarställe i juli. Händelser som han inte delgivit mig. T.ex. när de amerikanska turisterna ville fota E för att hon är så söt. När de åt glass i Nynäshamn. MItt hjärta skriker. Skriker fula ord i tysthet. Inte till  henne. Hon vill väl. Men till omständigheterna. Hur kan det bli att jag sitter och pratar om MINA barn med HENNE i HANS kök???

Kan någon hjälpa mig att förstå?


-

Och nu på riktigt!

Sommarens sötaste tjejer, förstås.




Stora och lilla E på sommarfest!


När hade du blommor i håret senast?



.

Hon har blommor i sitt hår. Kommer ni ihåg den? Här har ni en som inte har blommor, men väl silver i sitt hår... Eller hade.

"Mamma, jag tycker att det är vackert med allt silver du har i håret" - H, snart 7 år

Fast mamma själv tycker inte att det är speciellt kul att ha silver i håret (typ runt ansiktet, i luggen); jag är ju för tusan bara 29. Och dessutom hade jag tvåfärgat i övrigt. En utväxt färgning från i vintras.

Så sagt och gjort så tog jag en tur till min Weronica, ett par månader "over due". Definitivt fattigare, men ack så fin, kom jag därifrån 2,5 timme senare. I grunden en färg som är nära min egen, och så lite "solkyssta" slingor. Lite uppklippt bak, men ändå att längden är kvar. Mycket nöjd var jag.

2 timmar senare träffar jag barnen hos sin far.

"Mamma, du är verkligen jättefin i randigt hår. Men var är silvret?" - samma H, fortfarande snart 7 år


När var du hos frissan senast? Och blev det bra?


.

Det är inte klokt vad snabbt, lätt och smidigt jag kommer att kunna springa nu när jag får min Garmin Forerunner 305!





Eller, kanske inte? Jasså?! Men som den sifferälskare jag är, och allt vad statistik heter, så kommer denna lilla manick att göra mitt joggarliv så mycket enklare när jag kan ha koll :) Och blir det enkelt att ha koll på hastighet och puls, ja då kommer det att gå som en dans ute i spåret. Det är jag helt övertygad om. I morgon så smäller det! Can't wait!


Vad får dig att längta ut?


.

Sommaren är slut.

Fel. Semestern och ledigheten är slut. Sommaren hänger förhoppningsvis med en stund till.

Gjorde något oväntat i år, och var på landet i 4 omgångar. Den sista omgången var helt oplanerad. yr.no varnade för regn i 4 av 5 dagar.

Verkligheten ville annat. Sol. 27 grader. Bad. Grillkvällar. Trevligt sällskap. Fullt på badpontonen. Nyfunna släktingar. En helt underbar avslutning på en bra sommar. Milsvidd från förra sommaren. Den kommer jag knappt ihåg.

I morgon börjar jobbet. Verkligheten kallar. Men det ska bli kul att jobba igen, efter 6 veckors ledighet. Måste tillstå att det suger lite i jobbtarmen. Faktiskt.

Tomt på barn blir det hemma. De är hos sin pappa 5 dagar. Men jag får gäster. Först M, P och T 2 nätter. Fast de ska roa sig själva på dagarna. Sen kommer långväga gästen A.  Hon är på 10 dagars Sverigebesök ända från Australien. Ska bli roligt att ses igen!


Är din sommar slut?


.

Någongång i våras fick jag ordet Minnesmina i en kommentar. Det är, som den kloke nog förstår, benämningen på ett minne som får en på fall. När jag packade ihop vårt fd gemensamma boende inför flytten till mitt nya boende dök det upp minnesminor på löpande band. Jag kunde fastna i källaren i timmar, och inte komma längre än att gå igenom en endaste kartong. Ändå är det ju så att vart efter tiden går, och den mentala distansen till allt ökar, så blir det oxå längre mellan minorna.

Men så häromdagen var det close encounter med ett minne, eller fler, som fick såren att rivas upp. Vi döpte E. Samma präst som döpt våra andra barn, samma präst som vigde oss. Samma gäster, minus fyra, plus två som vid de tidigare dopen.

Jag klarade mig från att bryta ihop. Jag tror jag lyckades hålla minen tillräckligt för att inte avslöja för mycket. Men det kostade på. De som kunde från hans familj var här. Min familj var här. Bästa vännerna. Det var nästan "som vanligt". Fast inte alls förstås.


Drabbas du av minnesminor, och vad gör du då för att hantera dem?


.

Tja, inte var det 1 januari och löften till höger och vänster förra veckan. Men det var nästan precis 6 månader tills jag fyller sådär lite halvjämnt. Nej, inte alls jämnt, men asch då, fyller gör jag likväl.

Och det var när jag stod på löpbandet på SATS som jag tänkte att såhär kan det inte fortsätta. Jag är inte bekväm i mig själv fn. 6 veckors uppehåll efter vårens goda ansträngningar har satt sina spår, ihop med det liv man lever på semestern... Så nu är det dags för MÅL.

På min nästa födelsedag ska jag, med hjälp av bättre matvanor, ökad motion och mer sömn (jo, det sista lär påverka oxå) stå si sådär 12 pannor lättare. Och med nästan 26 veckor på mig så ska det inte vara ett problem. öht.

Jag vet inte om jag tänker skriva något om mina ansträngningar här. Inte regelbundet iaf. Vi får väl se.


Du håller väl tummarna?


.

Jag har frågat tidigare, och frågar igen - är det någon som är sugen på att vara med på en kvartett på Tjejmilen? Allt som krävs är att du redan är anmäld och har betalat, och därmed fått ett registreringsnummer.

Hör du av dig till mig som kommentar, eller via mail (alacsblogg snabel-a yahoo punkt se), så tar jag på mig att maila in till Tjejmilen och registrera kvartetten. Så vitt jag vet är vi 2 nu, så 2 till vore kul. New York och deras Tjejmil nästa vår vore väl inte tokigt???


Är du på?


.

Är du nr 30.000?


.

Ända fram till 9 februari i år var mitt motionerande begränsat till en och annan promenad då och då. Joggat/sprungit vet jag inte om jag någonsin egentligen gjort. Löpsteget sattes på prov en gång för 14-15 år sedan då jag fick skynda mig undan ett par vårtsvin i Nairobi Nationalpark, men i övrigt...

Så kom jag i alla fall igång med löpning och viss gruppträning i februari. Nej fel, löpning är något helt annat. Jag joggar. Och går. Ibland kör jag längre pass med joggning, och går bara lite. Efter ett långt uppehåll efter Vårruset (i början på juni) kom jag så igång häromdagen. 3 pass har det blvit hittills, plus en underbar lång promenad. Och nu banne mig så är det på riktigt. Tjejmilen är bara 4,5 vecka bort, och jag ska runda timmen där. Inte exakt en timme, men bara liiite drygt får det bli.

Jag känner längtan igen. Och behov. Veckans 3 pass på SATS har känts bra. Framförallt efteråt. Det är ganska tungt under. Men känslan efteråt. Den är värd slitet.


Har du något som är värt slitet?


.

Finns det någon vänlig själ därute som har ork och lust att hjälpa mig lite med bloggens utseende. Jag är så trött på layouten att jag är färdig att stänga bloggen bara för det. Och det vill jag ju egentligen inte.

Har försökt mig på att förändra med hjälp av Designa din bloggs förnämliga instruktioner, men har ingen motivation. Eller ork. Trots all tankning under sommaren. Men den energin behövs annorstädes.


Någon som har för mycket tid på sitt konto?


.

Tidiga kvällar i ensamhet ger utrymme för många tankar. Kvällarna på landet blir så mycket tidigare än de i stan. Utan TV och internet, i mörkret i skogen, och ingen tvättmaskin att köra eller ren tvätt att vika, så snackar vi, läser, eller helt enkelt kryper till kojs. Och kryper man till kojs vid 22-tiden, när kroppen är inställd på ett par timmars vakentid till, då inträffar en av två saker.

Det går inte att somna. Eller jag vaknar vid 3 och kan inte somna om på ett par timmar.

Hönan eller ägget, men vakentiden ger tankarna spelrum och den ena föder den andra. Goda tankar. Onda tankar. Ledsna tankar. Glada. Undrandet. Funderande. Utvärderande. Återblickande. Frustrerande. Tankar om det som är kärt i livet. Om det som ger mening. Tankar kring hur det hade kunnat vara. Hur jag vill att det ska vara. Hur jag ska komma dit. Vad som ska göras annorlunda. Vad jag behöver för att förändra. Vad jag vill förändra.

Ibland blir jag lite klokare av nattens tankar. Då tänker jag att jag, där och då, borde skriva ner allt som snurrar, för att bena upp senare. Så har det inte blivit. Men jag tror att helt enkelt tänka tankarna, och funderar där i sommarnatten, har bringat lite klarhet.


Vad upptar dina tankar när du lämnar utrymme för annat än vardagspraktikaliteterna?


.

Ja, syftet med väskgenomgången var ju självfallet att rensa ut sånt som "hamnat" där och blivit kvar :) Nu är den mer lättburen:

Nycklar – syrrans hus (vill inte behöva ta svängen förbi hemma om jag ska dit), och hem

Pengar – i plånbok och i börs

Kuponger – rabattkupong för blöjor, förköpshäften för SL (4 för vuxna, 2 för barn…) och lokaltrafiken i Köpenhamn, rabatt hos HM, K-Rauta och ica, samt ett stämpelkort för Andys lekland

Smink/Hygien – mascara, lypsyl, läppstift, tandtråd, ob, hårsnodd, en flaska Issey Miyake och 5 alvedon, varav 2 för barn

Diverse – 1 penna, 1 par solglasögon

 

 

.

Jaha, så återupptas bloggandet efter semestervilan med något så trivialt som städning. Har ju inte varit hemma på 3 veckor, men nog tusan behövs det städas. Det är dop i faggorna, och innan dess ett par dagar på landet igen, så det är lika bra att vara förberedd.

Men eftersom startsträckan för städning är lite lång, så får det som sagt bli några rader här. Och vad gäller städning så städade jag faktiskt min handväska en regning eftermiddag på landet, och fann då följande:

Nycklar – till kassaskåp, syrrans hus, extra bilnyckel och nyckel till As cykel

Pengar – liggandes löst, i plånbok och i börs. Svenska, danska och brittiska mynt och sedlar, plus en fuskfemma för kundvagnen

Elektroniska prylar – laddare och headset till mobil, kortdosa SHB samt ett kamerabatteri och –laddare, för att inte tala om larmnyckeln till larmet i gamla huset

Kvitton – garantikvitto till utemöbler, faktura från AdLibris, pantkvitton för tomglas

Kuponger – rabattkupong för blöjor, förköpshäften för SL (4 för vuxna, 2 för barn…) och lokaltrafiken i Köpenhamn, rabatt hos HM, K-Rauta och ica, samt ett stämpelkort för Andys lekland

Smink/Hygien – mascara, lypsyl, läppstift, tandtråd, ob, hårsnodd, en flaska Issey Miyake och locket till en annan parfymflaska, barntandborste, engångstandborste och 5 alvedon, varav 2 för barn, och Es halsband som hon norpat från kusinen

Solglasögon – 2 par (mina och dotterns)

Diverse – 3 ljusmanchetter, 3 skruv till en klädhängare som redan är uppsatt (med vilka skruv?), 1 okänd skruv, 1 tom plastpåse, tuggummipaket, en legoplupp, klisterhäfte från Statoil för att samla till fotboll och 2 pennor (en funkade inte) och medlemskort i Landslagets fotbollsskola (inte mitt)

Väskan är ca 27*27 cm, så det är ingen resväskemodell.


Vad har du i din väska? Och du som är kille, var förvarar du alla livets nödvändor när du är iväg??


.

Nu är jag tillbaks. Jag och barnen är åter i stan efter 3 underbara veckor på landet. Sista kvällen innan de åker (går, cyklar) till sin pappa. 3 veckor på raken med mina juveler har gjort gott. Visst har vi haft våra duster. Men överlag har allt gått bra.

Jag tar ut sorgen i förväg och vet inte hur jag ska stå ut i höst att bara se dem varannan vecka. Vi har delat 50/50 på de två stora sedan han flyttade, men som mest 5 dagar på annat håll, och dessemellan bara 2 dagar iväg. Nu vill pappan gå över till veckovis boende. Det kanske är bättre för barnen, men definitivt inte för mig.

Oops, där halkade jag iväg. Det här inlägget var ju mest menat att informera berörda om att bloggande återupptas :)


.